Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: ”Tappat kompassen eller gått vilse i pannkakan?”

Budgetpropositionen.Bild: Claudio Bresciani/TT
I årets budgetproposition föreslås att värnskatten – socialdemokratins alibi för rättvisa – tas bort. Utan större åtbörder. På torr kanslisvenska konstateras bara att 345 000 personer berörs, att några effekter på sysselsättning, företagande och miljö inte förväntas men att jämställdheten kan påverkas negativt.
Hos de ansvariga partierna verkar entusiasmen för förslaget var mycket svagt. Från Miljöpartiet råder radiotystnad. Socialdemokraterna värjer sig med att det ingår i januariavtalet. Centern garderar sig med att kräva sänkta skatter för landsbygden.
Inte ens Liberalerna, som hårt drivit att värnskatten ska bort, förmår leverera övertygande argument till varför detta är en klok sak. Argumentet att den var tillfällig när den infördes 1995 och skulle tas bort så snart statsfinanserna så tillät, räcker inte. Inte heller att 1990 års skatteöverenskommelse ska hedras. Som följd av alla de justeringar som gjorts och som inte minst gynnat höginkomsttagarna har den förvandlats till oigenkännlighet. Därför är det svårt att se varför just ett slopande av värnskatten ska ges högsta prioritet. Inte ens när åtgärden, som dess tillskyndare hävdar, inte kostar statskassan något. För övrigt vet vi inte ens om det stämmer. Kalkylen är ju bara ett teoretiskt räknestycke.
Att förslaget leder till ökade klyftor viftas bort med argumentet att de största klyftorna finns mellan dem som har arbete och dem som inte har det. Men det är bara halva sanningen. Globaliseringen har ökat klyftorna i båda ändarna. Eliten har dragit ifrån lönemässigt och de med låg utbildning och låga inkomster har halkat efter. Vi ser det överallt – också i Sverige även om utvecklingen hos oss är långt mindre dramatisk än den är i USA.
Det politiska priset för denna globaliseringens baksida är populism. Överallt har den flyttat fram sina positioner och störst framgångar skördas i de grupper som blivit globaliseringens förlorare. Låginkomsttagare. Inte sällan boende på landsbygden. Det är mot denna bakgrund som januariavtalet ska förstås. Rida spärr mot populismen. Hålla Sverigedemokraterna borta från allt inflytande.
Men nu står de partier som ingått avtalet i beredskap att spela SD i händerna genom att låta klyftorna öka – åtminstone på kort sikt. Centerns utspel om sänkt skatt för landsbygden handlar inte om rättvisa – om nu någon trodde det - utan om att utmana SD om landsbygdens väljare. Det var åtminstone så som en företrädare för C beskrev saken för mig. Men räcker en skattesänkning på 137 kronor i månaden för att förmå en arg dalmas att lägga sin röst på C istället för SD? Särskilt som C med andra handen ställt sig bakom att storstadseliten får en genomsnittlig inkomstförstärkning på 1 500 i månaden.
Politiskt-strategiskt är förslaget att ta bort värnskatten obegripligt. Reformen är dyr, vinnarna få och tillhör eliten. Men framför allt, den populism som S, MP, C och L ville bekämpa med det kritiserade januariavtalet ger partierna istället näring åt. Har de tappat den politiska kompassen eller bara gått vilse i pannkakan?
Gå till toppen