Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Marika Rasmusson: ”Att träffa människor med mycket förändringsmod i sig är inspirerande”

Ett kyligt trägolv, men inte det som förekommer i texten.Bild: Barbro Hallin
Det är ungefär två timmars resa till familjen som jag besöker. För några månader sedan var de omgivna av asfalt, trottoarer och många grannar som bodde i jämna rader. Numera bor familjen där det finns många sjöar, tät skog och det är ojämnt långt mellan husen. Är det en särskilt vardagsmodig familj, detta? Det får en väl ändå tro och tänka.
Hur som helst är det lätt att ta till floskler och gröna vågen 2.0-slutsatser. Enkelt att säga “åh så fint och bullerbyaktigt” och “er beslutsamhet att leva livet fullt ut är beundransvärd”. Enkelt – och sant. Jag får en guidad tur för att se det nya. Familjens femåring snubblar plötsligt i högt, snårigt gräs och säger smått indignerat: “Asså, de som äger marken här måste se till att slå gräset med lie!”
Han, femåringen, verkar vilja ha ordning på torpet efter att just ha flyttat till ett sådant. Eller vill han briljera med delar av sin nya vokabulär: Lie, vedspis, skolskjuts, älgmöten. Kanske har han redan glömt det mesta av stadslivet, som att kunna skuttgå till sina kompisar på minuten. Möjligen har han och hans syskon förträngt lekplatserna och gatlyktorna. Nu möter de istället iskalla trägolv som kräver ullsockar och stjärnsmockade natthimlar.
Förut hade hela familjen en invand trygghet i gatorna mellan hemmet, förskolan, skolan och närmaste matbutik. Nu är det hela tiden nytt och spännande. Emellanåt säkert lite läskigt. En ny hembygd håller på att formera sig. Hittills funkar det. Funkar till och med finfint.
Föräldrarna kommer hur som helst inte att tillhöra dem som senare i livet ångrar sig för att de inte följde sina ingivelser. Det är sådant jag tänker på under besöket. Jag måste fråga rakt ut hur mycket vardagsmod som krävdes för att packa porslin, gosedjur och annat i lådor till släpkärran.
Svaret blir att de under en tid diskuterade och staplade argument, försökte vara klarsynta och rationella men kom till en punkt där de lät frihetslängtan segra. Lät flytten bli lite av en chansning. Kände instinktivt att det var ett läge som kom endast en gång i livet. Ingen av dem hade heller något bra svar på frågan varför de inte skulle.
Att sjunga det stillastående livets lov funkar för vissa men inte för alla. Att träffa människor med mycket förändringsmod i sig är inspirerande. Sådana som låter nyfikenheten bana väg trots att det sällan är det bekvämaste valet.
Apropå det har femåringen en del bistra erfarenheter redan nu. “Asså, jag har redan fått femton stickor i fötterna och min storasyster minst elva och pappa åtta tror jag. Du ska veta att det egentligen inte är alls bra med sånt gammalt trägolv som vi har nu!”
Gå till toppen