Musik rör sig i tiden, både inom ett stycke eller låt och dem emellan. En gammal tonföljd kan dyka upp som minne i ett nytt sammanhang, men inom estetiken brukar man tala om sådant om allusion, alltså som lek. Sådana ord döljer stora vidder inom fenomenet. I Ellinor Ingvar-Henschens ”one-woman-perfomance” på Magle konserthus kommer vändpunkten i den hudlöst självbiografiska berättelsen när en operaaria hon sjunger återkallar bilder av ett förträngt övergrepp. Då är det inte hon som leker med musiken. Då är det musiken som spelar henne och ser till att hon minns.