Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: En författare vet sällan själv vad som är verkligt, realistiskt, fiktivt

Debatten om autofiktion ser inte ut att avta.

Karolina Ramqvist är aktuell med romanen ”Björnkvinnan”.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
“Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid min tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsbyggnad som har dörrar också för främlingar.” Orden är Kristina Lugns och är ett av mina favoritcitat när det gäller skrivande.
Just Kristina Lugn har varit föremål för avhandlingen “Jag är baserad på verkliga personer” och bara titeln är en lysande beskrivning av vad autofiktion är. En lek där man använder sig själv, eller bilden av sig själv, som konstnärlig form. Vad som har hänt på riktigt eller inte är inte en fråga.
Men för många litteraturkritiker är det en fråga, de är besatta av sanning kontra fiktion! Kulturspalternas debatt om autofiktion ser inte ut att avta. Malin Ullgren i DN har fått mindre tålamod med det fiktiva i realistiska berättelser, och för Therese Eriksson i VK är det tvärtom: “mitt tålamod med verkligheten i realistiska berättelser krymper för varje dag”. Jag blir förvirrad. Hur kan de vara så säkra på vad som är verkligt, realistiskt, fiktivt? En författare vet sällan själv. När hen skriver flyter allt ihop, hen hittar på något, stjäl något från sitt eget liv, stjäl något från någon annans liv… Men på pappret blir verkligheten dikt och dikten verklighet. Duger det inte så är det nog kvaliteten som brister.
Den senaste tiden har det kommit en hel del böcker som handlar om själva skrivandet. I Karolina Ramqvists ”Björnkvinnan” kämpar en författare med en historisk roman och det resulterar i en slags hypersamtida essä. Och i en annan nyutgiven essä, Anneli Jordahls ”Orm med två huvuden”, beskrivs också ett tragglande med skrivandet. Ibland är den här typen av böcker lite ältande, ibland är de briljanta. Det kan vara slappt att skriva om sig själv, det kan också vara otroligt kraftfullt. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt, som med det mesta annat.
Men varför kommer de här böckerna i en allt stridare ström? Victor Malm föreslår i Expressen att det är på grund av samtidens narcissism. De stora författarintervjuerna glorifierar författaren med stort F. En ganska slapp gissning. För det är väl inget nytt att författare är ett glorifierat yrke och att människan är narcissistisk?
Kan det vara kritikerna själva som driver fram det autofiktiva berättandet? Genom att allt oftare dra paralleller mellan författaren och karaktären, så länge det inte handlar om en historisk roman, deckare eller huvudkaraktär av motsatt kön och helt annan ålder, blir det meningslöst för författare att hitta på, eftersom boken ändå kommer bli bemött som självbiografisk.
Ibland har litteraturkritiker nämnt författarens välmående som ett argument emot autofiktionen, som Agnes Lidbeck i sin recension av Maja Lee Langvads senaste bok ”Dagar med galopperande hjärtslag” (en recension som för övrigt lägger stor vikt vid om boken är ”sann” eller inte): ”vid vilken punkt bör författare skyddas från att lämna ut sig själva för mycket?”.
Är det en kritikers jobb att måna om författares mående? Hur många geniala böcker måste världen i så fall vara utan? Stoppa pressarna, dra tillbaka hela Knausgårds ”Min kamp”-serie, den fick honom att må skit.
I DN återgav Jerker Virdborg förra veckan ett uttalande från ett (fiktivt eller verkligt) litteraturmingel: ”...jag fasar för en framtid där snart sagt varannan roman framstår som vendetta eller bikt förklädd till essäistisk dagbok” säger en motståndare till autofiktionerna. Men precis som alla andra kritiker argumenterar hen för döva öron. Läsarna gillar ju genren, och författarna skriver som vanligt vad de måste skriva.
Gå till toppen