Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag blev hånad och behandlad som om jag vore en brottsling

Ibland tror jag att detta aldrig har hänt. Jag önskar att alltihop bara var en hemsk mardröm och att jag snart ska vakna, kallsvettig, men lättad. Men tyvärr så har detta hänt. Det skriver signaturen "Aspidistra".Bild: CLAUDIO BRESCIANI / TT
Kommentar till insändaren: "Jag blev utfryst i flera år..." av signaturen F d student. HD, Min mening 30/8.
Vi var nog många som blev illa berörda av att läsa insändarskribenten "F d students" erfarenheter av sin studietid på lärarutbildningen på högskolan. Personen berättar om utfrysning, mobbning och hur dåligt den mådde under utbildningstiden.
Man vill nog gärna tro att de som väljer att arbeta inom förskola och skola är bra människor. Och i de allra flesta fall så stämmer det också. Men tyvärr finns också exempel på motsatsen. Jag har själv upplevt väldigt tråkiga och obehagliga saker under tiden jag senast arbetade på en förskola.
Jag tyckte det skulle bli roligt att komma tillbaka till förskolevärlden efter en längre tid borta. Jag älskar att arbeta med barn, och i synnerhet riktigt små barn, som är härliga och fascinerande.
I början var allt frid och fröjd, men ju längre tiden gick desto sämre började jag må. Arbetet och samvaron med barnen var en sann glädje varenda dag, men en känsla av starkt obehag började smyga sig på efter hand. Jag fick inte vara med och planera och det godtog jag, även om det kändes trist. Men jag blev inte heller informerad om vad de andra hade planerat. Därmed visste jag inte vad som skulle hända och vad vi skulle göra med barnen
Man osynliggjorde mig, och uteslöt mig på ett subtilt men lömskt sätt. Klumpen i magen växte och jag började känna mig ångestfull varenda arbetsdag. En av personalen tyckte hon var störst, bäst och vackrast och hade ett enormt självhävdelsebehov. Det var hon som kunde och visste allting bäst. Ingen fick kritisera henne, och allra minst jag, som bara hade en tillfällig anställning. Jag skulle hålla mig på mattan, lyda och vara snäll. Detta trots att jag hade samma utbildning och till och med längre arbetslivserfarenhet än vissa av personalen. På förskolan arbetade även många outbildade vikarier, men även fast personal som saknade all pedagogisk utbildning.
Att ständigt bli utsatt för alla härskartekniker som finns på kartan började ta ut sin rätt, och jag mådde bara sämre och sämre. Det är skrämmande att personer som ska ta hand om små barn och ska vara förebilder kan bete sig så vidrigt mot en kollega.
En dag var jag som vanligt ute och lekte med barnen. Plötsligt kom kollegan med den grandiosa självbilden fram till mig och sa att jag skulle följa med ner i förskolans källare. Jag hörde på hennes röst att hon var upphetsad och förväntansfull inför det som skulle hända härnäst. Jag gick in i ett rum, och där satt förskolans chef. Föga anade jag att jag där skulle bli karaktärsmördad och mentalt avrättad. Jag fick veta att jag inte var en önskvärd person och att jag skulle bli tvingad att sluta i förtid. Jag var offret som skulle förnedras och tryckas ned i skiten. Jag fick ett papper där det stod att jag "hade brutit mot förskolans värdegrund"
"Värdegrund". Detta floskelord som man kan skylla på när man inte har några konkreta saker att komma med. Narcissistkollegan och chefen gaddade ihop sig mot mig och jag var i total chock över hela situationen. Jag blev hånad och behandlad som om jag vore en brottsling, trots att jag brunnit för arbetet med barnen och skött mig klanderfritt hela tiden. Jag fick välja om jag ville gå direkt eller om jag först ville ta adjö av barnen. Efter detta fasansfulla möte ville jag självklart bara komma därifrån. Jag rusade ut från förskolan för att aldrig komma tillbaka.
Ibland tror jag att detta aldrig har hänt. Jag önskar att alltihop bara var en hemsk mardröm och att jag snart ska vakna, kallsvettig, men lättad. Men tyvärr så har detta hänt. Det är verklighet och ingen mardröm. Ärren i själen kommer att sitta kvar länge, länge. Förmodligen så länge jag lever. Signaturen "f d student" hade förhoppningar att dennes gamla klasskamrater skulle be om ursäkt för vad de gjort. Några sådana förhoppningar hyser inte jag. Personer som beter sig på detta sätt mot medmänniskor saknar samvete. De kanske inser på ett intellektuellt plan att de gjort någon illa, men de bryr sig inte ett dugg. De rycker på axlarna, ler i mjugg och går vidare som om inget hänt. Medan deras offer mår fruktansvärt dåligt, kanske får psykiska besvär eller i värsta fall självmordstankar.
Efter detta har jag tappat tron på mänskligheten och skulle helst vilja slippa ha med människor att göra. Även om majoriteten är helt OK, så finns de toxiska individerna överallt. Och jag vill slippa träffa dem.
"Aspidistra"
Gå till toppen