Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Smugglare får lik i lasten.

Gränser stoppar inte migranter. Stängda gränser gör människosmuggling till en lukrativ verksamhet. Inte sällan med lik i lasten.

När 572 migranter räddades utanför Libyens kust 2015 hittades ytterligare 52 döda under däck.Bild: Kustbevakningen
Människor söker en framtid, desperat, men möter giriga skrupelfria smugglare. Och sedan liemannen. Hittas döda i en container.
Vi har sett filmerna och tv-serierna. Hårdkokta kriminalare spräcker ligor sedan ett lik flutit i land – och fler hittas ombord på något lastfartyg. Trötta poliser nystar och finner bottenlös misär. Eller så pågår allt som en grådaskig fond, liksom i ögonvrån, i brittisk socialrealism; tänk Mike Leigh eller Ken Loach.
Men 39 döda? Nej, det skulle väl aldrig fungera i fiktion. Det är för mycket, det blir helt enkelt inte trovärdigt.
Så är det också bara vedervärdigt:
Tidigt i onsdags hittades 39 döda i Grays, tre mil från London. Trettionio människor med vad som tros vara kinesiskt medborgarskap *. I en fryscontainer som antas ha kommit in med färja från belgiska Zeebrugge kort efter midnatt. Det är fortfarande oklart om frysfunktionen hade varit påkopplad så de frös ihjäl eller om de helt enkelt kvävdes till döds.
Scanialastbilen som containern kopplades till hade kört ner från Nordirland. Med flera drömfångare i vindrutan.Och ett klistermärke: Ireland, the ultimate dream.
Den bistra ironin i detta.
Drömfångare, har jag lärt mig i en turistfälla i Florida, fångar dina mardrömmar. Morgonsolens första strålar bränner sedan upp dem.
Migranterna som säkert betalat hutlösa summor för sin plats i transporten över gränsen hade säkert drömmar. Men fastnade i en mardröm, där bakom drömfångarna.
Nöden lär vara uppfinningarnas moder. Bristen på säkra och lagliga sätt att ta sig till Europa – eller in i Storbritannien – leder till människosmuggling och livsfarliga metoder. Som att kasta sig ner från broar för att åka på lastbilstak, ta sig över hav i bräckliga farkoster eller att klämmas ihop i en container.
Omänskligt. Desperat. Men inte ovanligt.
Brittiska The Guardian konstaterar (23/10) att ”människor som flyr undan tortyr, våldtäkter eller döden inte kan söka asyl i Storbritannien utan att fysiskt ta sig dit”. Också familjeåterföreningarna har begränsats. Landet tog emot 18 519 flyktingar under ett år fram till juni 2019. ”Det är svårt att beviljas asyl i Storbritannien, som hyser mindre än 1 procent av världens flyktingar”, konstaterar tidningen och rapporterar att brittiska myndigheter på plats i norra Frankrike eller Belgien samma period stoppade mer än 35 000 försök att illegalt ta sig över kanalen, medan 8 000 upptäcktes på den brittiska sidan.
Andra länder är inte generösare.
Merparten av dem som kommer har inte flyktingskäl. Det de är på flykt undan är inte krig och förföljelse utan hopplöshet och fattigdom. De har gett sig ut på en desperat resa mot vad de tänker sig ska bli ett bättre liv.
”Invandrare” är ofta en ansiktslös massa, ihopbuntade under en etikett. ”Flyktingar” står för utmattade människor på hopplös vandring med bylten och barn. Som de från Mellanöstern som nådde Europa och ibland bokstavligen gick från land till land den där märkliga hösten 2015. Den som fångas i bilder på vakter och gränskontroller – och förbundskansler Angela Merkels trosvissa wir schaffen das.
Men inte ens Tyskland klarade mottagandet, också där blev priset en växande nationalism.
Trettionio döda är många, men ändå möjligt att uppfatta som individer. Medmänniskor, drabbade och drabbande. Inför dem kan en del fortfarande öppna sina hjärtan och visa medkänsla.
”Jag undrar om de fortfarande levde då jag gick förbi. De håller på att gräva i området, därför hörde jag ingenting. Men tänk om de hållit på att banka mot väggarna där inne. Tänk om jag kunnat hjälpa dem”, sade en förbipasserande i Grays till reportrar i onsdags.
De 39 migranterna kom uppenbarligen från Kina. En var bara tonåring. Åtta var kvinnor. Den som förhörs som smugglare och misstänkt för mord är 25 år gammal, hemma i Nordirland.
Så såg det ut den här gången.
I juni 2000 hittades 58 kinesiska migranter döda i en lastbil i Dover. I augusti 2015 hittades en övergiven lastbil på en motorväg i Österrike – ombord fanns 71 migranter som kvävts till döds. I våras hittades tio män, sex kvinnor och fem barn från Iran och Irak i en kyltransport i östra Frankrike, vid liv. I augusti 2014 hittades 35 människor – tolv av dem barn – då de skrek och bankade inlåsta i en container, som lastades av en Zeebruggefärja i brittiska Tilbury.
Fyndet i Grays upprör. Men det kommer att komma fler containrar med människor där kylan slås på eller luften tar slut. Så länge det inte finns lagliga vägar att ta sig in kommer människosmugglingen att vara ett lika cyniskt som lukrativt geschäft.
Motståndet är kompakt.
Storbritannien vill lämna EU, bland annat för att stoppa invandringen. I Sverige bjuder partierna över varandra för att stoppa invandringen. I hela Europa finns partier vilkas hela – och enda – affärsidé är att stoppa invandringen. I ett försök att stoppa invandringen har EU satt sig i knäet på despoten i Ankara.
Allt för att hålla porten stängd. Det är knappt så att asylrätten respekteras. Och alla kan förstås inte komma hit.
Många kommer att försöka ändå. Desperat. Så länge orättvisorna är himlaskriande kommer människor att söka lyckan på andra sidan Medelhavet, Engelska kanalen eller Rio Grande, på andra sidan berget, staketet och muren.
Med livet som insats.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
* Under fredagskvällen kommer uppgifter från brittiska BBC om att åtminstone sex kan ha varit vietnameser.
Gå till toppen