Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Arbetsförmedlingens vänner skjuter över målet.

Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), är liksom kommunalrådskollegan Torkild Strandberg (L) i lanskrona missnöjd med omgörningen av Arbetsförmedlingen.Bild: Moa Dahlin
Den pågående reformeringen av Arbetsförmedlingen får svidande kritik av de ledande politikerna i Landskrona och Malmö, kommunalråden Torkild Strandberg (L) respektive Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).
Omläggningen och neddragningarna innebär att befintliga strukturer skrotas "utan tanke på vad som ska komma i dess ställe", detta är inte "en styrning värdig svensk statsförvaltning" utan ett "svek mot de människor som behöver stöd" och "huvudlöst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv", skriver de båda i en gemensam debattartikel i Expressen på måndagen (28/10).
Det är en sällan skådad bredsida.
Det är också en bredsida som skjuter över målet. Det är väl tidigt att så kategoriskt döma ut hela denna reform som ännu så länge bara befinner sig i sin linda.
Men självklart kommer problem att uppstå. En så genomgripande förändring av en så stor organisation kommer inte att ske utan gnissel.
Arbetsförmedlingen, AF, är en koloss. Enligt årsredovisningen kostade det under 2018 drygt 9,5 miljarder att driva verksamheten med totalt 14 000 anställda.
Samtidigt är det ett sedan länge känt faktum att AF inte direkt gör skäl för namnet. Det är bara en mindre del av alla jobb, omkring 15 procent på senare år, som förmedlas av Arbetsförmedlingen.
De flesta som behöver ett nytt jobb klarar sig helt enkelt på egen hand eller med hjälp av de privata rekryteringsföretag som finns. Och de som verkligen behöver stöd är alltför sällan hjälpta av AF:s insatser.
Det finns en växande grupp av människor som bedöms stå väldigt långt från arbetsmarknaden. Det handlar i stor utsträckning om invandrare och ungdomar med låg utbildning. För att idag ha en chans på arbetsmarknaden krävs i regel minst gymnasieutbildning. Bland dem som var inskrivna som arbetslösa under 2018 saknade 36 procent gymnasieutbildning. 19 procent saknade fullständig grundskoleutbildning.
Att Arbetsförmedlingen, denna tungfotade, byråkratiska koloss, är den bäst lämpade aktören för att hjälpa dem till utbildning och jobb är långtifrån givet.
Inför valet 2014 lovade alliansen att lägga ned Arbetsförmedlingen. Förslaget togs sedan in i 73-punktsöverenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och Centern och Liberalerna, där punkt 18 lyder: "Arbetsförmedlingen reformeras i grunden."
Avvecklingen av 130-talet kontor är påbörjad och kommer att vara helt genomförd om drygt ett år. Då kommer AF att ha 106 kontor kvar i hela landet. Den nya Arbetsförmedlingen ska ha kvar myndighetsansvaret för arbetsmarknadspolitiken, medan fristående aktörer ska "rusta och matcha" arbetssökande till jobb. Detta nya system kommer att sjösättas gradvis med försöksverksamhet under 2020. År 2021 blir det skarpt läge.
Det är i och för sig inte konstigt om reformen får varningsklockor att ringa. Detta får inte bli en upprepning av alliansregeringens urspårade satsning på jobbcoacher som drog till sig allsköns lycksökare. Förhoppningsvis har de ansvariga för det pågående reformarbetet tagit lärdom av det som då hände.
Det finns också anledning att oroa sig för tajmingen. För ett år sedan var arbetsmarknaden fortfarande het. Idag är de flesta bedömare eniga om att lågkonjunkturen står för dörren. Arbetslöshetskurvan har vänt uppåt. 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet, lovade statsminister Stefan Löfven (S) 2013. Sverige har numera den femte högsta arbetslösheten i EU, drygt 7 procent i september. Omgörningen av AF hade sannolikt varit enklare att genomföra under en högkonjunktur.
Strandberg och Stjernfeldt Jammeh argumenterar för att regeringen ska låta kommunerna, som har goda kunskaper om den lokala arbetsmarknaden, spela en roll när arbetsmarknadspolitiken förändras.
På den punkten har de rätt. Regeringen gör klokt i att lyssna på kommunerna – för en gångs skull, känns det frestande att tillägga.
Gå till toppen