Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag blir ledsen när jag ser att allt fler små skolor på landet läggs ner

Runt om i landet har många skolor på småorter stängts de senaste årtiondena. Sofia Gustavsson tycker att det är synd.Bild: Helena Landstedt / TT
Jag åker förbi denna vackra skola när jag åker hem till min barndomsgård och jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång. Bara fina minnen.
Här gick jag ifrån årskurs ett till sexan. Då man gick i ihopslagna klasser, det vill säga ettan-tvåan, trean–fyran och femman–sexan, så fick man vartannat år känna lite spänning över att få gå med de äldre barnen och nästkommande år i stället få känna sig lite stor, bådadera var kul. Det fantastiska var att på den skolan var alla sedda, man gjorde ingen skillnad, man behövde inte ha det senaste, vara på ett visst sätt. Man kom som man var. I denna skola fanns det plats och tid för var och en av oss, omgivna av genuin personal med ett driv. De som hade rast ihop oavsett ålder lekte också tillsammans, alla fick vara med. Vi var som en stor grupp i en skyddad liten värld, vi fick vara barn precis så där länge som alla behöver vara barn.
Det var i denna skola jag lärde mig allas lika värde, det var i denna skola som jag förstod att killar och tjejer kunde spela i samma bandy- eller fotbollslag, det var i denna skola som man fick möjligheten att spela, sjunga och dela detta med varandra på skolavslutningarna i den vackra kyrkan som ligger mitt emot. Ingen dömde någon, alla som ville fick åter igen vara med och jag tror att det var sällsynt att man kände sig blyg. För vi kände varandra, var trygga med varandra, hade respekt för vararandra, vuxna som barn. Den vackra bygden levde med skolan och skolan med den.
Jag har bara väntat på att denna diskussion om nedläggning ska komma och känner nu bara en stor sorg! När är det dags att man som politiker tittar upp och tänker framåt? Verkligheten är där, precis framför er. Det börjar redan bli för sent att backa. För var skola som stängs ner släcker ni en byggd, men inte nog med det. Den psykiska ohälsan ökar markant bland våra barn och ungdomar i Sverige. Barn får inte längre vara barn, familjer stressas både gällande tid och material för att hänga med detta samhälle som ser glamoröst ut på utsidan men som ofta leder till en otrygghet på insidan hos individen.
När något är för bra, när det finns en plats där man faktiskt inte känner stress eller att det är så där effektiviserat som man i samhället strävar efter, så verkar det uppenbarligen som att det är för bra för att få vara sant. Börja tänka större. Vänd på det – är det inte dit vi egentligen vill komma? Borde inte dessa skolar vara en förebild för andra skolor.
Än finns en liten tid att backa, gör det för våra barns skull, de är vår framtid, ge dem en chans om de ska orka och må bra. Låt dem vara barn, känna att de kan komma precis som de är och vill vara, låt dem leva i en trygg liten värld så länge det går, med så lite stress som möjligt, med så små avstånd som möjligt, så nära sin byggd som möjligt! Just för att förberedas för en större värld, som kan vara och bli ännu vackrare med rätt förutsättningar.
Sofia Gustavsson
Gå till toppen