Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Jag har försökt förvandla all min rädsla och sorg till ett driv”

Det här en berättelse om att lära sig att bemästra sina rädslor, att våga ifrågasätta experter och att lära sig leva i nuet. Fem års kamp mot cancern har förändrat Helena Grothén – men drivet att styra över sitt eget öde har bestått.

Helena Grothén har fajtats i fem år mot sin bröstcancer.Bild: Caroline Wickmark
Helena Grothén lever i litet, men idylliskt rött hus, med sin man och två av sina döttrar och på dagarna arbetar hon som chef inom hemvården i Åstorp. Men för fem år sedan stannade den vardagliga lunken upp då Helena drabbades av bröstcancer. På ett sätt är hon fortfarande densamma, men ändå har hon förändrats.
– I dag finns det nog inget jag är rädd för. Jag har mött och lärt mig hantera den värsta rädslan redan, och jag har inget att förlora, säger Helena.
Till en början löd beskedet "en mild form av bröstcancer". Hon skulle "bara" medicineras och operera bort det ena bröstet. Men hon återhämtade sig aldrig riktigt.
– Jag hade ont i kroppen och jag sökte hjälp på Helsingborgs lasarett där man menade att det berodde på en snedbelastning, eftersom mitt ena bröst var borta. Så det bestämdes att jag skulle få en bröstprotes inopererad.
Men i samband med det upptäcktes i stället flertalet tumörer i bröstväggen och en metastas i skelettet. Det nya beskedet löd att cancern inte var botbar, och hon inledde behandling med cellgifter och strålning. Efter det fick hon veta att alla utom två tumörer försvann och hon sattes på en hormonell medicin.
– Det var en svår mörk tid. Men jag bestämde mig för att försöka vända det, för jag har alltid varit väldigt driven person. Jag nöjde mig inte med den fakta jag fick och kände att, "Nej jag kan inte lämnas åt mitt öde här".
Helena sökte sig till bland annat till Lunds sjukhus och mötte där en läkare som sa att det inte var helt säkert att hon haft en spridd cancer. Och provtagningen visade att cancern hade ändrat form.
– Så från att ha haft en mild form av cancer så satt jag nu med den allra värsta trippelnegativa bröstcancern som man kan ha, och det framkom också att jag hade ärftlig gen. Jag hade förlitat mig på att läkarna hade all kunskap, men de vet ju inte allt.
Den nya diagnosen klargjorde att Helena egentligen behövde en annan form av medicin, och hon ordinerades cellgifter. Efter det syntes det bara spår av cancerceller i bröstväggen och då började Helena förkovra sig i hennes cancertyp. Bland annat hittade hon då flera amerikanska forskningsstudier om ett läkemedel, Lynparza, som oftast använts för äggstockscancer.
– Men jag frågade om jag inte fick prova den och efter några turer blev det så.
Medicinen var lättare att leva med än strålning och cellgifter och efter sex månader visade kroppen inget spår av cancer. Men fyra månader senare, i juli i somras, var det dags igen. En ny tumör syntes vilket ledde till en ny omgång strålning.
Det låter som en berg- och dalbana?
– Ja, det är mycket ta in och förhålla sig till. Plötsligt befinner man sig i en värld som inte var möjlig till en början - att cancern skulle gå bort. Men tack vare att jag är den jag är, vågar ifrågasätta, söka information och att min kropp har svarat på medicinerna, så kan man säga har jag nått framgång med min sjukdom.
Ett tag åt Helena 23 tabletter om dagen, men trots alla biverkningar i form av smärta och trötthet fortsatte hon att jobba deltid i perioder. Nu äter hon ingen medicin alls och har nyss fått nyheten att cancern är borta. Samtidigt hon realistisk, hon röntgas var tredje månad och är fullt medveten om återfallsrisken.
– Det är en oviss framtid jag har men jag känner att jag vunnit tid, och det är så jag måste tänka. Jag fokuserar inte så mycket på framtiden. Jag har mål men kanske inte som andra människor.
Andra kanske pratar om bucketlistor, men för Helena handlar det om att kunna leva livet som hon hade förut.
– Och i vardagen försöker jag ha små delmål. Bland annat köpte jag ett par tovade vantar i Dalarna förra våren som jag sedan lät vara framme hela sommaren. Det fick mig att tänka att jag ska leva så länge att jag kan använda dem.
Cancern har fått henne att brottas med existentiella frågor som man lätt annars skjuter ifrån sig och ett sätt att hantera dem har varit att skriva. I jul beräknar hon kunna ge ut en egen bok med sin historia.
– Jag vill försöka bryta stigman. När jag säger till folk att jag har cancer blir de livrädda och tror att jag ska dö i morgon. Jag tror att det behövs mer upplysning att många lever länge, cancer kan bromsas, och man kan ändå kan få ett fungerande liv mellan behandlingarna. Som utomstående ska man inte likställa cancer med en snar död, säger hon, som har gjort det till sin vardag att bemästra rädslan inför döden.
– Samtidigt får man inte fastna det. Jag har försökt förvandla all min rädsla och sorg till ett driv. I dag försöker jag leva på ett helt annat sätt genom att ta vara på mig själv, vänner, familj, och prioritera saker som gör gott i själen. Jag lever här och nu.
Fakta

Helena Grothén

Ålder: 52 år.

Familj: Carl-Erik Månsson, Elina 29 år, Melinda 21 år, Vendela 13 år.

Jobbar som: Chef inom hemvården i Åstorp.

Gå till toppen