Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Oacceptabelt att människor dör i väntan på utredningar och beredningar i regeringskansliet.”

Svenskar är mest positiva till organdonation i världen. Men i verkligheten transplanteras inte alls särskilt många organ i Sverige, skriver Anders Lundström (KD) och Ulrika Heindorff (M).

En kampanj från Socialstyrelsen för organdonationer. Listan på personer som tillsammans med familjemedlemmar, vänner och grannar sitter i dödens väntrum alltför lång, skriver Anders Lundström (KD) och Ulrika Heindorff (M).Bild: Tobias Andersson
I snitt dör en person i veckan som satt upp sig på Sveriges nationella lista för organdonation. Behöver det vara så?
Den 1 januari 2019 behövdes 807 organ i Sverige. Vissa människor behövde flera organ, men även med det i åtanke är listan på personer som tillsammans med familjemedlemmar, vänner och grannar sitter i dödens väntrum alltför lång.
Svenskar är mest positiva till organdonation i världen, 85 procent av Sveriges befolkning ställer sig positiva till att donera. Men i verkligheten transplanteras inte alls särskilt många organ i Sverige. Under de senaste 15 åren har antalet donatorer legat på omkring 180 per år.
I Spanien, där flest människor i förhållande till befolkningens storlek donerar organ, är siffran för avlidna donatorer per miljon invånare 48,0. Motsvarande siffra i Sverige är 17,72.
Huvudförklaringen till den stora skillnaden mellan Sverige och Spanien är att Spanien har en lagstiftning som möjliggör organdonation efter cirkulationsstillestånd, DCD, alltså när en människas hjärta stannat.
I Sverige har organdonationer länge bara genomförts hos patienter vars cirkulation hållits igång med hjälp av respirator efter att patienten konstaterats ha utvecklat total hjärninfarkt. Det betyder att donatorn behöver vårdas på en intensivvårdsavdelning och i respirator för att en transplantation ska bli av. Spanien har dessutom utbildat vårdpersonalen så att ingen möjlig donator ska gå förlorad.
Dåvarande alliansregeringen tillsatte 2013 en utredning för att se om lagstiftningen skulle kunna ändras. Utredningen kom fram till ett antal åtgärder och flera bra förslag när det gäller att introducera sådant som redan finns i många andra europeiska länder och runtom i världen, till exempel i Storbritannien och Danmark. Frågan har utretts ytterligare en gång och förhoppningsvis är lagändringar på gång under 2020.
Under ett års tid har sex intensivvårdsavdelningar i Sverige ingått i en pilotstudie där donation efter cirkulationsstillestånd testats. Nyligen har de fått klartecken att fortsätta, men mycket arbete återstår, framför allt behövs en tydlig lagstiftning på området. Men vi måste alla gå från ord till handling. Som enskilda personer, regioner och land.
Den som vill donera sina organ efter döden kan visa det på tre sätt. Informera sina närmaste, anmäla sig till donationsregistret på webbplatsen livsviktigt.se, eller hämta ett donationskort på apoteket eller närmaste vårdcentral och förvara det i till exempel plånboken.
I Sverige är donation/transplantation indelat i regioner. Det betyder att den som väntar på en transplantation i Region Skåne i första hand får organ från patienter som identifierats som donatorer på sjukhusen i södra Sverige.
Även om det finns ett samarbete mellan regionerna bör politiker i varje enskild region informera och uppmuntra till donationer. Till exempel har Helsingborgs lasarett sedan några år tillbaka ett eget donationsråd som verkar för att öka antalet organdonationer.
Viktigt arbete görs lokalt och regionalt men människor dör i väntan på utredningar och beredningar i regeringskansliet, det kan vi inte acceptera.
Anders Lundström (KD), regionråd och ordförande för Helsingborgs Lasarett.
Ulrika Heindorff (M) , riksdagsledamot och ledamot i socialutskottet.
Gå till toppen