I min favoritscen av tredje säsongen av ”Stranger things” gömmer sig barnen från rysk militär på en biograf medan de tittar på kultfilmen ”Tillbaka till framtiden”. Det är lätt att ryckas med i nostalgin, det gör mig ingenting att jag är född på nittiotalet. Jag har ett kollektivt minne av filmens storhet, ett minne format av populärkultur, ömhet och inte minst amerikansk kulturimperialism.

I chilenska Nona Fernández nyöversatta bok ”Den okända dimensionen” har ”Tillbaka till framtiden” premiär mellan likvakor, tortyr och protestaktioner. Boken kryllar, precis som ”Stranger things”, av populärkulturella referenser från 80-talet. ”Den okända dimensionen” går att läsa som en generationsroman, men till skillnad från ”Stranger things” utmanar den västvärldens föreställning om vem som personifierar 80-talet. Här är Chiles fascistiska militärdiktatur livsvillkoret för barnen som ser huvudpersonen McFly köra iväg i en tidsmaskin.

”Den okända dimensionen” använder inte en tidsmaskin för att åka tillbaka i tiden, utan istället språket. Jaget försöker återskapa det minne som diktaturen suddat ut. ”Ja, ibland drömmer jag om råttor. / Om mörka rum och råttor. / Om kvinnor och män som skriker och om brev som ert, som anländer från framtiden med frågor om skriken.”

I centrum för berättelsen står Mannen som torterade, en militär som en dag börjar känna lukten av död när han kramar sitt barn. Vi får aldrig veta varför han till slut bestämmer sig för att vittna om sina övergrepp och gå i exil – men hans vittnesmål blir som en karta med vilken vi läsare navigerar oss fram till socialister, fackliga aktivister, studenter som gjorde motstånd.

Jaget i ”Den okända dimensionen” läser vittnesmålen från Mannen som torterade och fantiserar om de mördades personligheter. På så sätt bekämpar hon diktaturens avhumanisering och demokratins amnesi. Som barn skickar hon och hennes klasskamrater runt tidningar och viskar om det osynliga våldet som alla egentligen ser. När diktaturen övergår i en demokrati vars fundament vilar på "nu lägger vi detta hemska bakom oss” anordnar de som vuxna minnesmanifestationer och ceremonier och berättar för sina barn det ingen berättade för dem.

Genom jagets skrivande får de som mördades namnlöst och anonymt en möjlighet att dö på ett annat sätt, med jaget och oss läsare som vittnen.

”Jag föreställer mig kamrat Yuris kropp på väg att sjunka någonstans utanför den chilenska kusten. Jag föreställer mig att den sjunker till botten i det djupblå hav som major Gagarin såg uppifrån rymden, det som färgade hela jorden blå.”

Skrivandets storhet är fiktion, möjligheten att föreställa sig, men precis som McFlys handlingsutrymme begränsas i hans tidsresor finns inte friheten för jaget att låta berättelsen sluta på något annat sätt än med döden. Som läsare får vi delta i författarens utforskande av denna ofullkomlighet. Språkets variation av poesi, essäer, tillbakablickar och monologer är som ett desperat lapptäcke där alla bitar verkar komma fram till samma slutsats: minne är otillräckligt. Det återskapar inte de döda. Det helar inte de levande. Men det synliggör såret vi bär på och gör det möjligt för oss att omhänderta det. Kanske finns det en början där, i den såriga hågkomsten.

Åker man tillbaka i tiden förändrar man den. Fernández åker tillbaka, hon lyckas inte stoppa fascismens makabra våld, men berättelsen om vad som hände är för evigt annorlunda efter att hon har vistats i dåtiden. Romanen slutar med ett slags språklig tidskarta, en lång dikt, där privata och politiska händelser – pyjamaspartyn och mord – staplas på varandra.