Centerpartiet vill ha en långsiktig, hållbar migrationspolitik med en rättssäker asylprocess där de som får avslag också lämnar landet, skriver ordföranden Annie Lööf och partiets migrationspolitiska talesperson, helsingborgaren Jonny Cato, på DN Debatt (4/11).

Säg det riksdagsparti – inklusive Sverigedemokraterna – som inte instämmer i detta.

Att åtminstone definitionen av "hållbar migrationspolitik" sedan skiljer sig åt är en annan sak.

När Centern presenterar sina ingångar i den parlamentariska, migrationspolitiska kommitténs fortsatta arbete betonas vikten av fler lagliga vägar för asylsökande in i Europa och till Sverige. Att människor tvingas ut på farliga vägar och tar hjälp av människosmugglare "måste vi komma bort ifrån". Här hoppas Centern att det ska gå att få till bredare, gemensamma europeiska lösningar. Mellan raderna anas dock att Centern tvivlar på att en sådan gemensam EU-politik är möjlig, i alla fall inom överskådlig tid.

Tyvärr är det nog en riktig bedömning.

För Centern innebär fler lagliga vägar fler kvotflyktingar. Klokt, men det är också här som det uppstår frågetecken:

Det är, skriver Lööf och Cato, "inte självklart att de som söker sig till Sverige på farliga vägar ska få tillgång till samma förmåner som någon som kommit till Sverige på laglig väg". Centern kan dessutom tänka sig att "se över om sättet man har tagit sig till Sverige på ska påverka möjligheten till permanent uppehållstillstånd". Medan kvotflyktingar ska prioriteras och ges tillgång till välfärdstjänsterna på samma villkor som infödda och även få permanenta uppehållstillstånd.

Avsikten är enligt Jonny Cato dels att färre ska riskera livet för att kunna söka asyl, dels att förbättra förutsättningarna för ett ordnat mottagande.

Syftet må vara gott, men det här är inte realistiskt.

Och att konventionsflyktingar i princip har rätt till samma sociala förmåner som svenska medborgare – oavsett hur de tagit sig hit – komplicerar dessutom saken. Vilket Cato även medger.

Centern har länge drivit frågan om att nyanlända ska kvalificera sig till de svenska välfärdssystemen. Till exempel genom att göra om etableringsersättningen till ett etableringslån eller genom att begränsa dagarna i föräldraförsäkringen – en reform som skulle ha helt andra fördelar, särskilt för kvinnor och barn som ska integreras. Men här verkar partiet öppna för ett a- och b-lag bland nyanlända, där deras villkor i Sverige och möjligheter att få stanna här permanent görs beroende av på vilket sätt de tagit sig hit.

Lika skyddsskäl måste behandlas lika. Att den som beviljas asyl tagit sig hit via en "farlig väg" – hur detta nu definieras och kontrolleras – har inte med skyddsbehovet att göra.

Sverigedemokraterna skiljer ut sig på sin kant. Partiet har en nollvision för asyl- och anhöriginvandring och vill få fler att återvandra. På den andra kanten återfinns Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vill återgå till en generösare politik.

Liberalernas ordförande Nyamko Sabuni har sagt att Sverige ska ha ett mottagande i nivå med våra nordiska grannländer: Danmark, Norge och Finland. Samma sak säger Moderaterna. Det skulle innebära att Sverige tar emot mellan 5 000 och 8 000 asylsökande per år.

"Vi sticker ut radikalt där och det måste ändras", har KD-ledaren Ebba Busch Thor sagt.

"Vi ska inte ha fler flyktingar. Vi ska ha färre", sade Stefan Löfven (S) i ett uppmärksammat uttalande till Sydsvenskan för ett par veckor sedan, vilket utlöste ilskna protester från regeringskollegorna i Miljöpartiet. Löfven backade och förklarade att han här uttalade sig som ordförande i Socialdemokraterna, inte som statsminister.

Oavsett Löfvens hastiga reträtt är detta, en migrationspolitik där Sverige inte längre "sticker ut", av allt att döma vad den breda mittfåran i svensk politik eftersträvar.

Centern och Annie Lööf har i och för sig varit något försiktigare och sagt att Sveriges migrationspolitik inte kan skilja sig "nämnvärt" från andra EU-länders. I den aktuella debattartikeln sägs heller inget om volymer.