Snart kommer den. Pliktpromenaden. Efter tre sprängdåd i Malmö på bara ett dygn lär det inte dröja länge förrän något statsråd snörar på sig bekväma skor och åker söderut. Sedan ska det vandras några kvarter i ett brottsdrabbat område tillsammans med lokalpolitiker och inbjudna medier. Allt för att förklara att regeringen tar situationen på allvar, men att polisen har läget under kontroll.

Eller möjligen avstår ministern från det senare påståendet denna gång. Knappt ens garvade politiker kan väl längre hävda att polisen har läget under kontroll? Över hundra sprängdåd har utförts i Sverige i år, varav ungefär en tredjedel i Malmö. Utvecklingen är unik i Europa, kanske i världen, säger kriminologen Amir Rostami i en DN-intervju.

"Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet."

Utländska forskare och poliser reser nu till Sverige för att studera läget. Men det gör de inte för att komma med råd, utan i hopp om att kunna förhindra att deras hemländer får en liknande situation. Så svaret på frågan om vad som bör göras tycks Sverige få söka på egen hand.

Regeringen lanserade i september ett särskilt 34-punktsprogram mot gängkriminalitet. Det utlovar bland annat nya hemliga spaningsmetoder och strängare straff för flera brott.

Oppositionen menar att åtgärderna dröjer på tok för länge, men juridiskt sett är det knappast så. Lagstiftning som hastas fram blir sällan särskilt lyckad.