Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mats Skogkär: Lättare sagt än gjort att bli kvitt radikala imamer.

Ebba Busch Thor (KD) vill hålla de sex islamisterna inlåsta.Bild: Adam Ihse /TT
Idag får hans namn kanske inte så många klockor att ringa, men Ahmed Agiza var huvudperson i en av detta århundradets största, svenska politiska skandaler.
Agiza och Mohammad Alzery var två egyptiska medborgare som av Säpo bedömdes som säkerhetshot. De nekades därför asyl i Sverige. Efter att ha fått garantier av den egyptiska regeringen om att männens mänskliga rättigheter skulle respekteras beslutade regeringen (S) att Agiza och Alzery skulle avvisas.
I december 2001, tre månader efter terrordåden mot USA den 11 september, överlämnades Agiza och Alzery till amerikanska agenter på Bromma flygplats. Försedda med huvor, blöjor och bojor flögs männen till Egypten. Där de trots den egyptiska regimens löften fängslades och torterades.
Justitieombudsmannen kom sedermera fram till att Säpo förtjänade "synnerligen allvarlig kritik" för sättet som avvisningen hanterades. En av många andra konsekvenser av denna händelse blev att Sverige i maj 2005 fälldes av FN:s kommitté mot tortyr. Sverige kritiserades också av Europarådet och av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Tio år senare, efter att ha släppts ur fängelset i Egypten, återvände Agiza till Sverige och sin familj här. Han beviljades permanent uppehållstillstånd. Agiza och Alzery fick också vardera 3 miljoner kronor i skadestånd av svenska staten.
Allt detta kan vara värt att påminna om när Sverige idag står inför ett liknande dilemma. Sex radikala islamister – av vilka tre är imamer – som Säpo och regeringen anser utgör allvarliga säkerhetshot ska enligt beslut utvisas. Men utvisningarna kan inte verkställas. Sverige är bundet – eller bakbundet om man så vill – av internationella konventioner. Att utvisa människor till ett land där de riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling är inte tillåtet under några omständigheter.
En som har all anledning att fundera över fallet Agiza just nu, är inrikesminister Mikael Damberg (S). Han har försäkrat att de hinder som finns mot utvisning ska "undanröjas". Sannolikt handlar det om förhandlingar med andra regeringar för att få hemländerna att ta emot de sex.
KD-ledaren Ebba Busch Thor hävdade på tisdagen att lagen hade tillåtit att de sex hölls inlåsta i upp till ett år. Nu släpptes de efter halva tiden. "Stresstesta hur länge det är möjligt att hålla dem i förvar istället", säger Busch Thor.
Moderatledaren Ulf Kristersson är inte mindre kritisk: "Det är inte acceptabelt att deras säkerhet går före Sveriges säkerhet."
Lätt att säga och lätt att instämma i.
Det är självklart att varje möjlighet att utvisa de sex islamisterna – och andra utländska medborgare som på liknande sätt kan anses utgöra allvarliga hot mot rikets säkerhet – måste prövas. Men i vågskålen ligger också rättssäkerheten och respekten för mänskliga rättigheter, något de flesta väl ändå anser vara omistliga värden.
När en av imamerna, Abo Raad, försattes på fri fot och återvände till sin församling i Gävle hälsades han enligt SVT Nyheter "som en rockstjärna med hyllningar och kramar".
Under decennier har Sverige tillåtit utländsk finansiering av moskéer, låtit radikala islamister driva friskolor som åtnjutit miljontals kronor i statsbidrag. Ett ymnigt bidragsregn tänkt att få civilsamhället att växa och frodas har gett näring åt islamistiska organisationer med högst tvivelaktig demokratisyn och ambitioner att bygga parallella samhällsstrukturer.
De hundratals män och kvinnor som lämnade Sverige för att ansluta sig till Islamiska statens terrorarméer är väl det yttersta uttrycket för de katastrofala konsekvenserna av denna huvudlösa politik.
Gå till toppen