Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Thorwaldsson söker ny roll. Det borde LO också göra.

Karl-Petter Thorwaldsson.Bild: Adam Ihse/TT
Varför just nu? Förvåningen var stor när LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson på tisdagen meddelade att han inte kandiderar för omval.
Han slutar först vid kongressen som hålls i juni nästa år, då hans andra fyraårsperiod på posten tar slut. Dessförinnan väntar en stor avtalsrörelse för fackförbunden inom LO. Och så sent som i helgen bröt han ny mark i opinionsbildningsarbetet genom att hålla tal på Vänsterpartiets arrangemang i Göteborg.
Thorwaldssons egen förklaring gör inte frågorna färre.
"Efter en tredje period kan man inte bli omvald mer. Sitter man kvar riskerar man att bli en lame duck hela sista perioden, eftersom alla börjar fundera på vem som ska efterträda en efter att man blivit vald", säger han till Aftonbladet.
Men genom att ge beskedet mer än ett halvår i förväg kan han hamna i motsvarande läge redan nu. LO-skutan styr mot annalkande stormar med en kapten som alla vet är på väg att lämna skeppet.
Krusningarna under ytan är redan tydliga. Två förbund – Kommunal och Pappers – har inför avtalsförhandlingarna hoppat av den traditionsenliga samordningen inom LO. Så utmanas industrifackens lönenormerande roll, till råga på allt i ett läge då konjunkturen mattas av och kommunerna pressas hårt ekonomiskt. Det ger på det hela taget ovanligt stor risk för arbetsmarknadskonflikter.
Därtill är fack och arbetsgivare pressade att komma överens i den känsliga frågan om anställningsskydd. Regeringen och samarbetspartierna har gett ett tydligt besked: om inte parterna kan enas om att ändra reglerna, så får det ske lagstiftningsvägen.
Thorwaldsson är inte bara kritisk mot den linjen, utan vänder sig emot hela regeringsuppgörelsen mellan S, MP, C och L. Särskilt upprörd är han över skattepolitiken. När Socialdemokraterna närmar sig den politiska mitten måste LO föra debatten längre vänsterut, förklarade han på Vänsterdagarna.
Men allt fler i de fackliga leden går åt ett helt annat håll. I en Sifomätning nyligen var Sverigedemokraterna det största partiet bland LO-medlemmar. Det riktar ljuset mot en annan fråga som LO måste hantera: det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna.
Historiskt har det setts som givet med ett nära samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Men när en minoritet av LO-medlemmarna sympatiserar med S är stödpengarna långtifrån självklara. 11 miljoner kronor om året brukar partiet få – och ytterligare stöd därutöver i samband med val. Samtidigt har många LO-förbund förhållandevis höga månadsavgifter och nyrekryteringen av medlemmar går trögt.
Det ger LO skäl att se över sin roll och sitt erbjudande till arbetstagarna. Relationen till dagens fackanslutna måste vara viktigare att vårda än de historiska banden till Socialdemokraterna.
Det finns ett allmänintresse i att ha en fortsatt hög facklig anslutningsgrad. Bara så finns en säker framtid för de fria, centrala förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare. Den arbetsmarknadsmodellen tjänar alltjämt Sverige väl med reallöneökningar, få konflikter och värnad konkurrenskraft.
Nästa LO-ordförande får med andra ord stora och viktiga frågor att ta itu med. Spekulationerna om vem det kan bli är förstås redan i gång – jämte gissningarna om varför Karl-Petter Thorwaldsson gör som han gör.
"Jag vill sluta svinga klubban", förklarar han för TT. Det blir således inga fler ordföranderoller, men det grundläggande engagemanget finns kvar. På något vis vill han fortsätta att jobba med samhällsfrågor och då inte minst inom facket.
Thorwaldsson söker alltså en lite annan, framtida roll. Det borde LO också göra.
Gå till toppen