Redan i våras fick jag inbjudan: ett danskt litteratursällskap inviterade mig att delta i ett av deras årsmöten, i egenskap av ”nordisk gæst”. Jag tackade naturligtvis ja. Vi skulle tillbringa helgen i ett hus som en gång tillhört en mycket känd dansk författare, vackert beläget längs med kusten. Under de två dagarna skulle författare (både medlemmar och icke-medlemmar), läsa tjugo minuter opublicerad text. Efter uppläsningen skulle åhörarna föra en kritisk diskussion om vad de hört, medan författaren själv satt tyst. Det här är en väldigt vanlig metod på skrivarskolor och dito kurser: du läser, vi snackar.
Jag kom dit vid gott mod: solen var dansk och trind, och jag hade just haft ett författarsamtal i Göteborg med en underbar och närvarande publik. De åt ur min hand! bedyrade jag efteråt. Jag hälsade på folk och småpratade på en danska som var tjock och flytande som grädde, som kärnmjölk, långfil, fyllningen i ett wienerbröd… osv. Jag satt på helspänn och lyssnade under uppläsningarna, försökte följa med i diskussionerna efteråt som gick snabbare och var svårare att hänga med i. Det var intressant – andra samtal, nya infallsvinklar.
Efter ett tag kunde jag urskilja hierarkin i rummet: vilka som var ordinarie medlemmar och vilka som var ditbjudna, vilkas åsikter alla tystnade inför, vilka som muntert munhöggs med varandra och lämnade resten av gruppen utanför, att den skallige mannen med svart t-shirt avbröt alla, konsekvent. (Han hävdade för övrigt att anledningen till att unga kvinnor har så svårt att hitta någon att skaffa barn med är för att de letar efter perfekta män. ”Og det findes der jo ikke!”) De äldre medlemmarnas texter ansågs ”vidunderlige” eller ”sindssygt godt skrevet”. De yngre kvinnorna skrev ”tidstypiskt” och ”oerhört samtida” – ”Det er muligt at unge mennesker taler på den måde i dag, men tror du ikke det kommer til at lyde mærkeligt om nogle år?”.
Den nordiska gästen (Hej, det er mig!) var kvällsunderhållningen: den sista läsningen efter middagen. Jag inledde med att fråga – på danska – hur åhörarna hade det med svenska. Förstod de det bra? Skulle jag översätta vissa ord? Läsa långsamt och tydligt? Publiken var rörande överens: de hade stenkoll på svenska. En man som satt längst bak i rummet bad mig tala högre. Jag svarade, artigt tyckte jag, ”Jeg skal prøve på det men du er også velkommen at komme tættere på:” Han visade med hela sitt kroppsspråk att det sista i världen han ville var att ”komme tættere på”. Han satt oerhört bra där han satt, så långt bort från mig han kunde komma.
Jag läste i tjugo minuter och efteråt blev det helt tyst i rummet. Ingen sa något, inte ens den prominenta författare som presenterat mig och talat oerhört väl om min förra roman. Kanske måste man vara en skapande eller skrivande eller målande människa för att förstå hur dödande den tystnaden är – det sköra ögonblick när man visar något nyskrivet för omvärlden. Man visar upp en liten del av sin själ och bemöts av – ingenting.
Efter en stund tog en äldre herre till orda. Jag hade förstört hans upplevelse eftersom jag läst från min smartphone och inte från ett papper. En annan gubbe instämde: det var ju inte alls detsamma! Det var opersonligt, oäkta! En tredje man, han som förklarade varför kvinnor har svårt att hitta män, tillade insiktsfullt: ”Og hvis man er gammel bliver man nødt til at læse fra en iPad!” Så fortsatte diskussionen en lång stund. Ingen kommenterade vad jag läst, däremot hur elektronikprylar påverkar äldre mäns liv. Ingen hade några frågor om mitt författarskap. Efter tio minuter reste jag mig upp. ”Mange tak”, sa jag och gick till hotellbaren och grät inte (!) ner i ett glas vitt vin. Jag bestämde mig bara för att det lär dröja innan jag gör en sådan tidsresa igen: tillbaka till den danska forntiden.