Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vacker men snårig historisk guldgruva

Kristina Müntzings och Kalle Brolins Tomarpsutställning djupdyker i industriarven.

"Detta är informationskonst – vackert och symmetriskt organiserad fakta", skriver Sara Berg om Kristina Müntzings och Kalle Brolins utställning på Tomarp.

Kristina Müntzing och Kalle Brolin

"Solen och det somatiska arkivet", Tomarps Kungsgård, Kvidinge, t o m 17/11.

När Kalle Brolin för fem år sedan började studera de skånska kolgruvorna och sockerbruken, föreställde han sig relationen mellan de olika industrierna som närmast poetisk: kolet var bränsle för maskinerna såsom sockret var bränsle för fabriksarbetarna. Sedan insåg han att detta samband låg närmare sanningen än han först hade trott; socker salufördes som det ideala livsmedlet för de svenska gruvarbetarna.
På ett smalt långbord på Tomarps Kungsgård ligger hans forskningsmaterial utplacerat som en installation. Högar med böcker, gamla fotografier, videoklipp på mobila enheter, anteckningar och kartor. På en anslagstavla sitter tidningsurklipp och ännu fler fotografier. Detta är informationskonst – vackert och symmetriskt organiserad fakta.
Men det är svårt att förstå hur det är meningen att man ska förhålla sig till materialet, några besökare betraktar det som se-men-inte-röra-konst, andra ställer sig och rotar i högarna på bordet.
Just bristen på vägledning och direktiv är ett genomgående problem. Utställningspresentationen utgörs av en A4-sida i ett enda exemplar och konstnärerna, som utöver Brolin även består av Kristina Müntzing, introduceras med långa cv:n som inte bidrar till någon större förståelse för just dessa verk. Det finns inte heller några förklarande texter vid de olika verken och innan jag har dechiffrerat upplägget, är jag osäker på vem som ens har gjort vad.
Båda konstnärerna har utgått från industrin i sitt skapande. Müntzing har fokuserat på textilindustrin och flätat skulpturer av fotokollage, paketsnören och bast, vilka liknar flygande drakar eller ofärdiga vävar. Men här finns även jättelika knappar och spjutlånga synålar, som jag förmodar också är hennes – eller kanske bara är rekvisita?
Efter en tids forskande hittade Brolin allt fler kopplingar mellan gruvorna och sockerbruken. Som de visor arbetarna komponerade, den kultur som uppstod kring industrierna och de kroppsliga minnen som utställningstiteln anspelar på. Bland de harmlösa finns de speciella sittställningar och gester som utarbetades och raffinerades genom åren, bland de destruktiva finns dåliga tänder och sotlunga.
Symbiosen mellan konstnärerna och deras respektive verk är elegant och fascinerande, men presentationen kunde ha varit skarpare. I den här utformningen balanserar utställningen någonstans mellan arbetarmuseum och abstrakt konst, utan att riktigt välja sida. Det gynnar ingen. Materialet och kunskapen är en historisk guldgruva, men kommer tyvärr inte till sin rätt.
Gå till toppen