Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: För många unga blir Muren kitsch.

Trettio år. En hel generation har fötts, vuxit upp och hunnit få egna barn sedan Muren föll. Utan erfarenhet av livet i diktaturen.

Diktaturen blir exotisk. Leonid Brezjnev och Erich Honecker på Berlinmuren.Bild: JESSICA GOW / TT
Den 9 november 1989 hade Hans-Joachim Binder nattskiftet i gruvan i östtyska Bischofferode, ovetande om vad som samtidigt hände i Berlin. Men nästan alla hans kolleger åkte nyfiket till gränsen, tio minuter bort. Bara tre återvände. Så börjar The Economist en artikel om den tyska återföreningen och berättelsen illustrerar väl både hur överraskade folk blev och hur redo de var att gripa ögonblicket i flykten.
Gränsen var öppen – ingen tid för tvekan.
Mindre än ett år senare var Tyskland ett. Inte bara hade en kommunistdiktatur fallit och 16 miljoner människor befriats från Stasis välde och censur, blivit medborgare i en rik demokrati och kunnat växla in sina pengar: en östmark mot en D-mark.
De unga, smarta, ambitiösa – särskilt kvinnorna – flyttade till väst. För dem som stannade har de senaste trettio åren varit en blandning av framsteg och besvikelser. Efter fyra decennier av förtryck och indoktrinering kunde många inte anpassa sig till frihet och kapitalism, menar The Economist: Hans-Joachim Binder förlorade jobbet, medan hans hustru omskolade sig och drog västerut.
De senaste åren har det förts en kritisk debatt om denna Wiedervereinigung, många i öst såg med oblida ögon på att staten använde resurser på flyktingar under flyktingkrisen 2015. Nu nagelfars också de där första åren, östtyskarnas känslor av mindervärde när DDR inlemmades i Västtyskland rakt av. De bittra talar om en kolonisering.
Så här trettio år senare växer missnöjet – och högerpopulismen – i det forna Östeuropa. Framför allt Ungern där premiärminister Viktor Orbán utöver ingrepp i medierna förändrar lagar så att de gynnar hans parti, politiserar domstolar, avskaffar maktdelningen och gynnar sina egna, väl beskrivet i Erik Åsards och Martin Gelins nya bok Hotet mot demokratin.
Polen har precis fällts av EU-domstolen för diskriminering: dels infördes lägre pensionsålder för kvinnliga domare, dels sänktes alla domares pensionsålder – men justitieministern får handplocka domare som kan jobba kvar.
I min äldsta sons Min första bok, där bilder av babyn varvas med första ord och leksak, hittar jag min anteckning om vad som hände i världen som han föddes till: ”Sovjet föll.” Det som Vladimir Putin 2005 skulle kalla ”1900-talets värsta geopolitiska katastrof”.
Ingenting kunde förstås vara lika hisnande som barnet, men nyheten var överväldigande: den kommunistdiktatur som skuggade min barndoms Finland – och fortsatt hotat världen – var borta.
Det var december 1991 och omvälvningarna från 1989 när Berlinmuren rämnade hade nått sin logiska slutpunkt. Mitt liv som mamma började i en fri värld. Den liberala demokratiska världsordningen hade visat sin överlägsenhet.
Synd bara att underbart är kort.
Nu när de som föddes dessa omvälvande år är vuxna och får egna barn går utvecklingen i fel riktning. Nationalismen slår tillbaka, högerpopulismen griper kring sig. De som fortfarande tror på liberalismen hånas som ”vänster” och ”naiva”.
Tillbaka i ruta ett, alltså? Riktigt så illa är det inte, påminner redan innehållsförteckningen om i journalisten Annika Ström Melins utmärkta nya bok Världen sedan 1989. För bland dystra trender som ”Från kallt krig till gränslös terror” och ”Från digital revolution till falska nyheter” finns också ”Från aids till poliofria länder” och ”Från männens revolution till #metoo”.
Utvecklingsoptimismen. Alla unga som idag tack vare EU fått chansen att studera utomlands. Allt samarbete över landsgränser. All forskning, utveckling och handel som gör att så många människor idag kunnat lämna fattigdom, leva friskare och välja sitt liv. Växande jämställdhet.
Ändå blir det bärande temat ”Från kommunismens sammanbrott till illiberal demokrati”.
Världen har blivit bättre på många sätt, men samtidigt växer ojämlikhet och misstro. Annika Ström Melin beskriver det hela som en ”känsla av att något har gått i baklås”.
Känslan finns också hos dem som en gång jublade när järnridån lyftes, när Europa äntligen återförenades och den liberala världsordningen hade vunnit. För idag har vi Trump, brexit och klimatångest och en demokrati som hotas på flera håll.
I denna tid av osäkerhet söker många en stark hand. En populism med främlingsfientlighet och exkluderande välfärdspolitik, traditionella värderingar och konspirationsteorier som ingredienser växer. Enligt den amerikanska statsvetaren Larry Diamond var toppåret 2006, då kunde 60 procent av världens länder betecknas demokratier. Sedan dess går trenden neråt.
Francis Fukuyamas berömda artikel The end of History , framstår idag som naiv. Historien fortsatte – tillbaka. Själv säger författaren i DN (7/11) lakoniskt att trettio år är en lång tid och antyder att befolkningarna i det forna Östeuropa visat sig otacksamma och historielösa. Hårda ord. Men han har förstås rätt i att unga vuxna idag saknar erfarenhet av östblocket:
”De tar demokratin för given och säger nu att Bryssel utgör diktaturen. De minns inte vad det innebar att leva i en riktig diktatur."
Utvecklingen är en reaktion på 1989 – en historisk omvälvning som kunde ha förvaltats bättre.
Men vi får inte glömma hur mycket värre alternativet var. Kommunistdiktaturerna. Det behöver de unga som föddes in i ett fritt Europa påminnas om.
Gå till toppen