För mig som lätt blir sjösjuk, är turandet en obegriplig företeelse. Men för vissa helsingborgare är det närmast en subkultur. De kliver på Helsingörsfärjan i Helsingborg och kliver av på samma ställe, efter timmar av räkmackor och öl.

Konstnären Leif Ståhl är en av dessa turare. Han föddes i Helsingborg 1939, men bodde under många år i Östersund och Mälardalen, där han jobbade med reklam. Som att sälja sin själ till djävulen på den tiden. För 25 år sedan flyttade han tillbaka till Skåne, för att så småningom bli konstnär på heltid. Han har aldrig övergett turandet.

På Galleri Konsten visas hans semidokumentära blyertsteckningar med motiv från resorna över Sundet, tillsammans med en del andra verk i samma teknik. ”Omigen/tur-och-retur” kallar han utställningen, vilket syftar dels på turandet som fenomen, dels på att han själv alltid återvänt till konsten.

I Ståhls tolkning hade turandet lika gärna kunnat vara arkitekturskisser till ett modernistiskt byggnadsverk. Motiven utgörs framför allt av den estetiskt tacksamma, geometriska glasgången till båten, där passagerarna reflekteras som hastiga skuggor i rutorna. Kroppsdelar används för att skapa rörelse och kontrast, men blir sällan personligare än så.

Fokus ligger inte på människorna som turar. De porträtteras på sin höjd bakifrån eller i profil, på väg till färjan eller bekvämt placerade i snurrstolar med havsutsikt, med nacken mot betraktaren. Inte heller havet eller båtarna är särskilt viktiga i verken.

Istället är det den nästan kollageliknande effekt som solen, skuggorna och reflektionerna skapar, som utgör skönheten i teckningarna. Ett avancerat pussel av ljusare och mörkare fält, tecknade i övervägande räta linjer med en eller ett fåtal blyertspennor.

Det är tydligt att Ståhl har arbetat med grafisk design; han har ett öga för mönster, skiftningar och komposition. Men teckningarna för även tankarna till en mer strikt italiensk futurism och GAN – framför allt de svagt färglagda bilderna, där färgpennor använts ovanpå blyertsen. Det är egentligen överflödigt; motiven kommer bäst till sin rätt i gråskala.

Bilderna är tecknade efter fotografier, men aldrig helt dokumentära. För den som aldrig turat, ökar de knappast förståelsen för fenomenet. Är man ute efter direkta och lättbegripliga motiv, ska man titta på utställningens övriga verk: en skolklass pojkar från förr, två män på varsin bänk, ett par bilar. Tveklöst hantverksskickligt utförda, men helt utan turarbildernas egensinne och finess.