Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: Babblarna är inte bättre än Mupparna för barnens språk

De färgglada figurerna framställs som superpedagoger. Men vad bygger det på? Anna Axfors synar Babblarnas segertåg genom svensk förskola.

”Babblarna” är en kommersiell succé och finns bland annat som barnprogram och musikal.Bild: Anja Callius/Callius Media AB
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Förskolan är inte bara till för föräldrarna, utan också för barnen. Regeringen kommer snart att tillsätta en utredning om ”rätt till obligatorisk språkförskola” för nyanlända, något som även Moderaterna föreslagit. ”Fler barn kommer att få ta del av Astrid Lindgrens och Gunilla Bergströms världar” som moderatledaren Ulf Kristersson sagt. Men kommer det bli så mycket Astrid Lindgren i språkförskolan? Om den blir det minsta lik den vanliga förskolan så är chansen större att barnen får språkträna med Babblarna.
Dessa färgglada figurer sägs vara språkutvecklande. Dessutom är de en kommersiell succé, ett klipp på Youtube med deras samlade musikvideos har för tillfället över 78 miljoner visningar. Babblarna-musikalen (som med regissörens ord är “ren och skär pedagogik”) har under sin första runda spelat 431 föreställningar. Babblarna finns även som haklappar, badbyxor, schampo, böcker, plåster, som påse med russin- och tranbärsblandning, bilspegel, solskydd och hudkräm. Min dotter har fått titta på Babblarna ibland, mest för att jag är lat. Därför blev jag förvånad när personalen på hennes förskola sa att de skulle använda Babblarna för att stimulera barnens språkutveckling. Menar de att Babblarna faktiskt är språkutvecklande? tänkte jag.
På babblarna.se står det att “Babblarna har ett starkt fäste i svenska förskolor, och pedagoger har använt dem i arbetet med barnens språkutveckling i över åtta år.” Det råder ingen tvekan om att Hatten förlag har gjort ett bra jobb med att få in Babblarna i förskolan. På forskoleforum.se som drivs av Studentlitteratur finns ett antal artiklar om det fantastiska med Babblarnas pedagogik, författade av en logoped som, ojdå, är anställd på Hatten förlag.
Babblarna baseras på professorn Iréne Johanssons arbete från 70-talet med den så kallade Karlstadmodellen (en modell för att främja talet främst hos barn med språksvårigheter, bland annat med hjälp av dockor). Entreprenören Anneli Tisell fick i början av 2000-talet tillåtelse att utveckla konceptet Babblarna för att nå en bredare publik, och det lyckades hon med. Men Iréne Johansson verkar ha tröttnat på en del av utvecklingen. I en uppmärksammad upphovsrättstvist som pågått mellan Anneli Tisell och en tidigare anställd, Ola Schubert, vittnade Iréne Johansson åt Schubert via ett mejl som tidningen Filter publicerade tidigare i år. Där skriver hon att hänvisning till hennes namn och pedagogiken i Karlstadmodellen började ske utan hennes godkännande, och att produkterna till och med kan vara en nackdel för den ursprungliga målgruppen:
“Förskolepersonal köper in material och skapar Babblar-rum och menar att miljön nu är så optimal som möjligt för lille Kalle fem år med Downs syndrom [...] Men Babblarna, använt på det sättet, erbjuder inte Kalle mer språkstimulans än Mupparna eller vilka andra grejer som helst.”
En titt i Facebook-gruppen ”Babblarna i Förskola” visar pedagoger som gjort babblare av silkespapper och gått ut i skogen och samlat löv i Babblarnas färger. Andra, som Rönnens, Rönnbärets och Katrinelunds förskolor i Malmö, har jobbat mer medvetet med den ursprungliga Karlstadmodellen. Arbetet med Babblarna verkar ganska harmlöst, men har de någon magisk ingrediens som skulle göra dem bättre än något annat material? Är jag kanske inte en lat förälder när jag trycker på play, utan Årets Mama?
Ketty Andersson, leg. logoped och forskare på Lunds universitet, säger att ett material aldrig blir bättre än dess användare. Det är alltså inget fel på Babblarna, men inte heller mer rätt än något annat. Det viktiga är att pedagoger och föräldrar interagerar kring något som känns meningsfullt och leder till samtal om annat än här och nu. Sven Strömqvist, professor i språkinlärning på Lunds universitet, menar att för att ett barn ska få en normal språkutveckling så behöver det dels tvåvägskommunikation, dels få höra ett mycket stort antal ord, och varken Babblarna eller något annat lekmaterial eller läromedel uppfyller de kraven i sig självt.
Det kanske inte måste vara av ondo att det finns ett Babblarna-rum på förskolan och en Babblarna-lekplats i köpcentret Mall of Scandinavia. Men det kan vara nyttigt att veta att en Babblarna-video eller ens en Babblarna-bok inte kommer få ett barn att ta några språng i sin språkutveckling.
“Greenwashing” säger man när företag vill verka klimatsmartare än vad de är, och kanske borde vi även börja använda ordet “sciencewashing”? Till exempel när helt vanliga plastfigurer eller shower för barn paketeras som ”ren och skär pedagogik”.
Gå till toppen