Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Timbuktu vs SD – alla vill till rättssalen

”Nu har Jason Diakité och skivbolaget alltså stämt SD. Inte för bristande fantasi, men för brott mot upphovsrätten.”

Lili Assefa och Jason Diakité alias Timbuktu under rättegången mot Sverigedemokraterna i Stockholms tingsrätt.Bild: Claudio Bresciani/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
I veckan möttes Timbuktu och Sverigedemokraterna i rätten. Partiet har gjort en valslogan av artistens klassiska låttitel: ”Alla vill till himlen men ingen vill dö i vårdkön”, stod det på valaffischer 2018.
Nu har Jason Diakité och skivbolaget alltså stämt SD. Inte för bristande fantasi, men för brott mot upphovsrätten.
Man kan fundera över om Timbuktu verkligen behöver en domstol för att ta tillbaka frasen. Alla ser hur platt och stum den blev hos SD, medan hans låt är en klassiker.
Men kanske är det lockande att lägga språket i juristernas händer? Att få ett definitivt avgörande?
Man kan se det som en juridifiering av det offentliga samtalet om konst.
Ett annat exempel på det är Svenska Akademiens försvar av Nobelpristagaren Peter Handke. De hänvisade bland annat till att ingen av Handkes tvivelaktiga texter eller utsagor ”bryter mot svensk lag eller internationell rätt”.
Som om yttrandefrihetslagstiftningen skulle hindra Svenska Akademien från att tolka eller diskutera text! Kritiken handlade ju inte om brottsliga yttranden, utan om vilseledning och propagandastil. Ändå var det juristen Eric M Runesson som skickades fram först, trots att Akademien hyser litteraturvetare – liksom en Balkankunnig historiker, Peter Englund.
Svenska Akademien meddelade också nyligen att de stämmer en nazistsajt för att den publicerat dikter av Viktor Rydberg, Verner von Heidenstam och Esaias Tegnér. Och försåg därmed denna min spaning om den juridifierade offentligheten med ett tredje exempel.
Jag kan vara fel ute. Men här är i alla fall en tanke att leka med: Klamrandet vid juridiken kommer ur en längtan efter entydighet.
I essän ”Förlusten av mångfald”, uppmärksammad i Tyskland, driver islamologen Thomas Bauer tesen att vår tolerans för mångtydighet sjunker. Detta gör att förståelsen minskar för konst, som kännetecknas av just mångtydighet.
Han kopplar ihop det med antipluralism, och skriver: ”I ett samhälle som inte tolererar mångfald, är tendensen stark att betrakta fenomen som inte går att identifiera med yttersta exakthet som oviktiga eller som något att inte bry sig om.”
Denna mentalitetsförskjutning hör enligt Bauer till moderniteten – medan andra perioder, som medeltiden, haft en högre tolerans för mångtydighet. Och han hittar fenomenet lite varstans i vår tid: I religiös fundamentalism. I ointresset för demokratins förhandlingar, väljarnas dragning till politiker som i stället säljer in sig som kompromisslösa och ”autentiska”. I sexualitetens inordnande i fack och fasta identiteter. I konceptkonsten. I en realistisk trend inom teatern. I fitnessapparna, som räknar om våra kroppar till entydiga siffror. Han pekar på orsaker som byråkratisering, en kapitalistisk ordning där allt har ett marknadsvärde, konsumism och globalisering. Men det är också så att vi människor ser ett löfte i entydigheten. Vi vill gärna leva i en lite enklare värld.
Boken kom nyligen ut på svenska och är något av en läsfest för oss som roas av bildade, bestämda och lätt buffliga professorer med åsikter om allt – från tolvtonsmusik (förhatlig, alltför logisk!) till tomater (också här fortgår likriktningen!). Bauers egen ton är inte precis tvekande. Men strunt samma. Analysen är spännande att pröva:
Eftersom vi inte längre känner igen mångtydigheten som kvalitet, tyr vi oss till andra, tydligt bestämbara kriterier att bedöma konst efter. Som dess pris på marknaden, eller dess politiska potential.
Eller, provar jag att tillägga: juridikens klara kriterier.
Kanske är det därför Jason Diakité måste stämma SD?
Samtidigt spelar han i så fall enligt de regler som gör att folk värderar den platta populistiska reklamen högre än den komplexa musiken.
Som sagt, jag vet inte, det är bara en tanke. Jag hoppas i alla fall att artister som Timbuktu inte helt retirerar till rättssalen, utan också kommer att fortsätta ta striden i den konstnärliga offentligheten – i form av i satir, musik och litteratur.
Som låten går:
Jag ska
spotta epistlar som det
var min sista dag och jag visste om det.
Gå till toppen