Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: I Malmö ligger föräldrar sömnlösa efter mordet

Malmöbor har tyvärr inga svårigheter att föreställa sig hur döda tonåringar ser ut. Det ska inte behövas mord för att samhället ska ta föräldrars oro på allvar, skriver Rakel Chukri.

Blommor och ljus på Ystadsgatan i Malmö där en femtonåring sköts till döds och ytterligare en skadades allvarligt i lördags kväll.Bild: Patrik Renmark
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
För ett halvår sedan stod en ensamstående kvinna på Lindängenbiblioteket och grät så att hon skakade. Hon var livrädd för att hennes unge son rörde sig i fel kretsar. Hon hade sökt hjälp hos en mängd olika myndigheter men inget hjälpte – hon kände att hon hade förlorat kontrollen över sitt barn. Mittemot stod Alexandra Pascalidou och försökte trösta. Hon hade precis föreläst om alla mammor i Sverige som tvingats begrava sina mördade barn. I hennes intervjubok ”Mammorna” upprepas gång på gång att de utsatta områdena har blivit ännu mer utsatta och att tillgången på vapen har ökat.
Efter en lång stund torkade kvinnan på biblioteket sina tårar och gick hem. Jag har nog aldrig sett en människa som utstrålat en sådan ensamhet. Hennes rädsla var bottenlös. Hennes ångest så stark att den nästan gick att ta på.
Hennes fall är inte unikt. Runt om i Malmö ligger män och kvinnor sömnlösa över att deras barn ska dras in i kriminalitet eller bli offer för våldsdåd. I lördags kväll inträffade så alla föräldrars värsta mardröm: En femtonåring sköts ihjäl på Möllevången. På golvet på en pizzeria drog han sitt sista andetag. Hans vän, lika ung, träffades av flera skott och fick livshotande skador.
Två dagar efter mordet samlades människor fortfarande vid mordplatsen. Tonåringar med fjuniga mustascher tände ljus. Pojkar och flickor grät öppet. Främlingar gav varandra näsdukar. Flera bad öppet.
En pappa på cykel stannade till. Hans barn satt tyst och väntade på pakethållaren. En slaktare med blått plastförkläde gick ut från köttbutiken längre ner på gatan och tittade. En kvinna inspekterade pizzerians fönster som nu var hela. En kille pekade ut något som såg ut som ett kulhål i ett av fönsterblecken. Bakom blommorna hade någon ställt två stora paket med värmeljus – en signal om att ljusen aldrig fick slockna på platsen.
Människor fortsatte strömma till. Stämningen var tung men det vilade något sakralt över klungan. Ingen ville hasta förbi. Ingen var oberörd. Det spelade ingen roll vad orsaken var: Ett barn hade mördats offentligt.
Plötsligt skrek en kvinna: "Det är helt sjukt! En femtonåring!”
I den stunden slog det mig att minnesplatsen nästan var för vacker. Mot väggen trängdes blombuketterna och marken var täckt med stearin. Men en detalj avslöjade hur grotesk händelsen är: På en blek reklamaffisch för veganpizzor hade någon satt upp femtonåringens fotografi. Mellan orden ”Vegan” och ”sojaost” blickade en död kille ut över allmänheten. Längst ner stod det ”Välkomna in till oss”.
Det är inte första gången som barn har mördats på öppen gata i Malmö. På nyårsafton 2011 sköts femtonårige Ardiwan Diaa Samir i en trappuppgång och 2017 sköts Ahmed Obaid på en busshållplats. Efter mordet på Ardiwan samlades 6 000 människor på Gustav Adolfs torg i en protest mot våldet. Hans anhöriga höll upp råa, blodiga bilder från sjukhusbädden och hans pappa sa: ”Jag vill att alla ska se hur en skjuten 15-åring ser ut.” Få som såg den bilden kan ha glömt den. Eller avgrundsvrålen som hördes från de anhöriga.
Under måndagen informerades Malmös grundskolor om helgens mord. Jag kommer åter att tänka på Alexandra Pascalidous bok ”Mammorna” där hon skriver att skjutningarna ”har gått från att vara en isolerad händelse, en anomali, till att bli en epidemi". Hon slår fast att många verkar ha resignerat.
Det påminner om tystnaden som inföll förra året då en sextonåring besköts i en pizzeria på Värnhem. Trots att en barnfamilj och en bebis befann sig i restaurangen var reaktionen svag. Det var som att man sparade de riktigt starka känslorna inför ett ännu värre dåd. Som det som inträffade i lördags.
Polis och politiker gör nu sitt bästa för att lugna allmänheten. Fler resurser utlovas. Men för alla föräldrar, som har levt med sin oro i åratal, är tidsbegränsade satsningar inte en tillräcklig lösning. De kan alla föreställa sig hur en mördad tonåring ser ut. I en trappuppgång. I en busskur. Inne i en pizzeria.
Gå till toppen