Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: Isabella Löwengrip har inte fallit

Trots motgångarna är det business as usual för den bloggande affärskvinnan.

Isabella Löwengrip under presskonferensen för ”Sommar i P1”, där hon meddelade att Sommarprogrammet skulle bli hennes sista medieframträdande i Sverige.Bild: Henrik Montgomery/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Arbetsmiljön hos Isabella Löwengrips företag har nagelfarits i Svd Näringsliv. Anställda vittnar om utfrysning, utbrändhet och för höga ambitioner från ledningen. I somras sa Löwengrip hejdå till Sverige i sitt ”Sommar i P1”, hon skulle nu starta ett nytt liv i New York. Sedan kom smällen. Lanseringen av Löwengrip Beauty i USA blev en flopp. Sedan dess har den ena veckan varit värre än den andra för Löwengrip, har vi kunnat läsa på bloggen. Hon har behövt låta anställda gå, kollegor som varit ”som familj”. Nu blir det back to basics, sälja lyxhuset, färre samarbeten. Hon försöker skydda barnen, men de verkar förstå ändå. De vill höra Lalehs ”Goliat” i bilen: ”Den handlar om att kämpa, mamma”.
Men är det så farligt, egentligen?
Löwengrip har tagit bloggkulturens ”fake it til' you make it” in i entreprenörskapet. Redan 2005, när hon startade bloggen ”Blondinbella”, var hennes strategi att måla upp ett liv hon inte levde, och det har fungerat sedan dess. När hon expanderade sin affärsverksamhet till USA gjorde hon det inte aningslöst, utan med devisen att man måste våga för att vinna.
Löwengrip har sagt att det var hennes nya vd som drog i nödbromsen. Som om economistan själv skulle undgå att se hur det står till med ekonomin. Snarare är det ett måste att spela lite korkad om hon ska kunna se de anställa i ögonen när hon låter dem gå. ”Det har varit en stor sorg på kontoret. Dock är jag väldigt tacksam över hur starka mina tjejer är” skriver Löwengrip om sina kollegor som nu är utan jobb, men deras välmående är nog det sista hon haft i åtanke när hon kalkylerat sin karriär.
I USA säger företagsidealet att misslyckanden är viktiga erfarenheter på väg mot ett imperium. Och är det någonstans Löwengrip blickar är det mot USA, som sagt. När en entreprenör ser tillbaka på sin karriär så måste där finnas minst en stor kris, som visar på ens styrka och envishet. Om Löwengrip aldrig misslyckades skulle det betyda att hon heller aldrig siktat mot stjärnorna.
Att gå back to basics med ”färre samarbeten” är dessutom helt rätt i tiden. Vi börjar tröttna på att människor skildrar livet som om det vore en reklamfilm. Vi vill ha äkthet, men inte den där professionaliserade, genomtänkta äktheten, utan en skitigare äkthet.
Kvinnliga företagare med många följare som krishanterar genom att öppna sina hjärtan har vi sett förut. Hannah Widell och Amanda Schulman har bearbetat traumat efter vad de kallar ”drevet” mot dem, i sin podd. Deras företagskultur blev alltså granskad i tidningen Resumé. De är känslomänniskor, påpekar de ofta, trots att de också är chefer som driver företag med många anställda.
Företagsledare som samtidigt är populära influencers har sin styrka i att så länge de står upp så klarar sig varumärket. Svagheten ligger såklart i detsamma. Blir en influencer-chef svårt sjuk eller deprimerad så kan ingen annan hoppa in och styra skutan. Men Löwengrip har inte fallit, och alltså inte hennes bolag heller.
Nu står hon framför spegeln i pyjamas och tar en selfie. Ett sådant bildspråk har vi inte sett från henne på flera år.
Gå till toppen