Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stina Wollter gör skicklig kroppskonst bortom selfiekulturen

Stina Wollter ställer ut stolta kvinnokroppar på Pumphusets konsthall.

Stina Wollter på Pumphusets konsthall.Bild: Britt-Mari Olsson

Stina Wollter

”Det rör mig”, Pumphusets konsthall, Landskrona, t o m 22/12.

Den amerikanska konstnären Beatrice Wood, mest uppmärksammad för sitt samröre med dadaisterna i New York på 1910-talet, sa att det fanns två typer av kändisskap: att bli uppmärksammad för det man åstadkommit, eller att bli känd för att andra människor helt enkelt vill känna en kändis. Enligt vännen tillika konsthistorikern Francis Naumanns memoarer exemplifierades det senare då hon en gång hejdades på gatan av en kvinna, som visserligen inte kom ihåg vem Wood var men hade sett henne på tv och ville ha en autograf.
Idag är offentligheten helt annorlunda, kändisskap är mer diffust, en ackumulation av prestation, presentation, följare och hashtags.
Stina Wollter är tveklöst känd. En kulturarbetare kanske särskilt uppskattad som radiopratare och kroppsaktivist i sociala medier. Bildkonsten har dock funnits med i hennes liv länge, hon är inte en kändis som gått och skaffat ateljé (ingen skugga över dig dock, Brad Pitt). När du ställs inför Wollters konst är det ändå svårt att tänka bort hennes popularitet; att det var köer hela vernissagedagen förra helgen och att byalaget fick mobilisera för att dirigera trafik hör inte till vanligheterna i Borstahusen.
Till skillnad från andra instagrammare, såsom konstnären Arvida Byström vars foton på håriga ben i stilettklackar ställs ut i internationella konstsammanhang, bygger Wollters konst inte på skärmestetik eller selfiekultur. Akrylmålningarna föreställer visserligen mest avklädda kvinnor, men de framstår ofta som tidlösa, som i ”Höst” där konstnären står naken i ett virrvarr av löv, upplyst som om kroppen emanerar ljus i den mörka årstiden.
I andra verk finns inslag av kollage, där myller av gestalter används för att betona ett kollektiv över tid och rum. Emellanåt tycks myllret istället representera hot eller kväsande konventioner. Wollter är en skicklig målare, men ibland önskar jag hennes subjekt lite lugn och ro.
Sara Danius som Stina Wollter såg henne.Bild: Britt-Mari Olsson
Kvinnokroppen återkommer i flera skepnader, exempelvis i den lilla skulpturen ”Dagsverke” där en kvinna iförd endast linne svabbar bort urklippta ansikten, som en hommage till Gittan Jönssons dammsugerska. Eller så återkommer kroppen dansande som i kollaget ”You can’t touch this”, ett stort självporträtt där Wollter karaktäristiskt poserar iklädd underkläder och strumpor. Utställningen handlar om frihet från normer, och att få skapa, att få synas. Samma förlösande budskap som underbygger hennes instagram-popularitet.
Men dagens massbildkultur dyker så småningom upp i utställningen, i Sara Danius skepnad. Även om detta är ett hyllningsporträtt, en spontan reaktion på Danius död, så är skulpturen i Nobelklänningen 2018 igenkännbar tack vare den spridning bilderna på den fick. Jag minns när jag först såg den, en magnifikt rosa-orange volym i ett hav av frackar. Hjärtat lättade och käken spändes. Det såg ut som sprudlande esprit och egenmakt.
Wollter fångar denna stolta pose, accentuerad i en överdrivet lång klänning; trots att det är en ganska liten skulptur är den inte diminutiv. Men mer än ett porträtt är det en gestaltning av vår relation till de som lever i offentligheten. Det finns naturligtvis fler än två sätt att vara känd på, antagligen även på Beatrice Woods tid, men kändisen som sanningsbärare, anförvant och lierad kombattant är utmärkande för vår tid.
Bland snabba bilder längtar jag efter något långsammare. Tre stora kolteckningar kommer till min räddning, vacklande och outgrundliga. I alla porträtteras en grupp människor samlade kring något. Det finns ett allvar i kolets svärta och de oundvikliga skuggorna, förstärkt av suddiga ansikten och behärskade miner.
Kolteckningarna är de verk där Wollter tydligast pläderar för konsten, för dess rätt till tvetydighet och vägran av ”monologisk påstådd sanning”, som Gabriella Håkansson så precist skrev i denna tidning härförleden. Jag tänker på ärkebiskopens ord på Danius begravning ”varken mer eller mindre än just en människa, sammansatt och komplex”.
Kändisskap är ett inte ett uttalat tema hos Wollter, men avsiktligt eller ej utgör det en stark underström. Uppståndelsen runt konstnärens person är svår att särskilja från uppståndelsen i gallerirummet. Konsten ska ju väga upp informationsteknologins snabba bilder, men det tycks bli allt svårare.
”Det rör mig” heter Stina Wollters utställning på Pumphuset i Landskrona.Bild: Britt-Mari Olsson
Gå till toppen