Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Det här, statsminister Löfven (S), är inte okej.

Stefan Löfven (S).Bild: Henrik Montgomery/TT
Att se intervjun med statsminister Stefan Löfven i SVT:s Agenda på söndagskvällen var en plågsam upplevelse.
En statsminister som inte ville vara där, som tog intervjun som något som måste genomlidas, likt en rotfyllning utan bedövning, istället för ett tillfälle att vara offensiv, ta initiativet, klargöra regeringens politik och visa vägen framåt.
Det var en insats som, för att tala löfvenska, inte var okej. Tvärtom var den oacceptabel. I ett läge med upprepade mord på öppen gata, bomber och granater, måste en statsminister visa ledarskap. Göra det trovärdigt att han förstår läget – och har en plan.
Utgångspunkten var enkel: Varför är gängvåldet i Sverige numera så brutalt och omfattande? Hur förklara att Sverige ligger i topp i Europa när det gäller andelen unga män som mördas med skjutvapen?
Statsministerns resonemang, i den mån det går att göra begripligt, kokade till synes ner till två saker: arbetslösheten och skolan.
Arbetslösheten är för hög, alltför många barn misslyckas i skolan och blir på så sätt lättrekryterade offer för gängen.
Sant. Fast samtidigt framhöll Löfven att det är 300 000 fler i arbete nu än när han tillträdde 2014, varav 100 000 inom välfärden. Ändå har problemen med gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar förvärrats under samma tid.
Visst misslyckades Löfven med sitt mål att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Men det duger inte som förklaring till att Sverige har den högsta dödligheten i skjutvapenvåld bland unga män (15–29 år) av tretton studerade länder i Europa.
För att bara ta ett exempel har arbetslösheten från 1995 och framåt konstant legat en eller ett par procentenheter högre i Frankrike än i Sverige, enligt statistik från Eurostat. Problemen med segregerade utanförskapsområden är knappast mindre där – tvärtom har Frankrike snarare legat ett eller två decennier före Sverige i denna bekymmersamma utveckling. Ändå löper unga män dubbelt så stor risk att bli skjutna till döds i Sverige jämfört med i Frankrike.
Eller ta Spanien – 14,2 procent arbetslösa i september i år mot 7,3 i Sverige. Spanien som 1995–2018 periodvis har haft tre gånger så hög arbetslöshet som Sverige. Ändå har det dödliga skjutvapenvåldet varit fyra, fem gånger högre i just Sverige de senaste fem åren.
Skulle arbetslösa i Sverige helt enkelt vara mer utsatta, leva under så mycket svårare ekonomiska villkor än arbetslösa i andra EU-länder att de av den anledningen dras in i grov kriminalitet? Knappast.
Det är inte bara argumenten som brister i Löfvens fall, det är även sättet att framföra dem. Löfven verkar helt enkelt inte tro på det han själv säger. Inte heller det duger för en statsminister.
Därmed är vi inne på nästa problem med intervjun. Regeringen saknar en gemensam berättelse om vad den vill åstadkomma, vad den vill göra med Sverige. Till detta finns flera förklaringar. En är att den rödgröna "samarbetsregeringen" är djupt oense i en rad frågor. En sådan är invandringen. När Löfven härförleden gjorde klart att han vill se färre flyktingar, inte fler, blev han åthutad av sin vice statsminister, Isabella Lövin (MP), som påpekade att detta inte är regeringens linje.
Varpå Löfven snabbt rättade in sig i ledet. Han hade uttalat sig som S-ordförande, inte som statsminister, det var ett olyckligt missförstånd, löd beskedet från hans stab.
I denna internt splittrade regering är S dessutom genom 73-punktsprogrammet bundet att genomföra reformer som partiet aldrig hade prioriterat om det själv fått bestämma. Men vankelmod är inte heller "okej".
Att inte ha en klar och begriplig bärande idé om vart man vill styra landet är en dödssynd i politiken.
Den som saknar en tydlig vision eller förmågan att förmedla denna, skapar inte förtroende, inte ens bland grupper som egentligen borde utgöra partiets kärnväljare.
Det blir också ett vidare problem. En regering måste kunna kommunicera till väljarna vad den gör, varför och vilket målet är. Det handlar om politikens transparens.
Det dunkelt sagda kan med rätta misstänkas vara det dunkelt tänkta.
Gå till toppen