Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ingrid Runsten: ”När folk med kompetens till slut bara drar.”

Kräver kompetens.Bild: Erik Simander/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Så sitter vi där i publiken och tittar på våra tummar och säger: ”Jag vill, jag vågar, jag kan.” Och får veta att det mesta är möjligt om man bara tror på det.
Det är en del av den fantastiska uppsättningen av Macbeth på Helsingborgs Stadsteater. Det är Shakespeare och en berättelse om vad man kan göra för makt, då och nu.
Många har varit med om olika övningar på jobbet för att maxa motivation och innovation och bygga team. Det är sådant som att ställa sig i olika hörn alltefter sinnesstämning och hoppas man hamnar rätt. Eller att få veta att man är en blå, grön, gul eller röd typ. Så att prata med sin tumme är ju inte så konstigt.
Ibland, ofta, går sådant här hand i hand med nedvärdering av kunskap, både inom privat och offentlig verksamhet.
En faktor som de bakom planerna på förändring ofta missar är vad som händer när folk med kompetens till slut bara drar därifrån. Det gör arbetsförmedlare, undersköterskor, sjuksköterskor, lärare och socionomer. Yrkesgrupper där det är kört utan verklig kunskap.
Hanteringen av Arbetsförmedlingen är ett sorgligt exempel. Det som har hänt är ett resultat av politiska beslut från partier av olika färg. Först om kraftiga besparingar, sedan om att göra om och lägga ut kärnverksamheten på privata företag. I början på året varslades tusentals anställda om uppsägning och många andra valde själva att sluta. Nu vill regeringen och samarbetspartierna rädda AF-kontor runt om i landet. Men vad är kontoren utan sina kompetenta arbetsförmedlare? Bara ett skal.
Det är en ständigt pågående maktkamp med politiska förtecken, den mellan offentlig och privat verksamhet. Där lever tron på att det är driftsformen som avgör envist kvar. Liksom förvåningen när kunnig personal lämnar.
Ett lokalt exempel är privatiseringen av vårdboenden i Helsingborg. När fyra äldreboenden för tre år sedan lades ut till privat drift, valde många undersköterskor att sluta med personalbrist som följd. Kommunen har nu tröttnat på Attendos drift av Valltorp och tar om några månader över i egen regi igen.
Runt om i landet ska det sparas på sjukhus och vårdpersonal varslas om uppsägning, hittills på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyd i Stockholm. Hur många andra anställda kommer att välja att sluta som en följd av minskad bemanning?
Så har vi kommunerna, enligt en kartläggning nyligen från SVT planerar 80 procent av de svenska kommunerna besparingar nästa år. Det drabbar vård och skola och det betyder personalminskningar.
Sex av tio kommuner ska spara inom skolan, bland dem Helsingborg och Malmö. Det kan göras på olika sätt men det betyder sannolikt en ökad börda på lärarna, med risk att fler väljer att lämna. Inte sällan är det unga lärare som överger ett yrke de satsat en högskoleutbildning på.
En sådan berättelse fanns i DN nyligen. Trots att hon älskade att undervisa hoppade hon av efter fem år. Att också vara mentor och att ha alldeles för lite tid för administration och för att rätta nationella prov blev för mycket.
En ung sjuksköterska berättade sin historia i Helsingborgs Dagblad. Bara tre månader efter examen har hennes förhoppningar grusats. Trots att hon tycker att hennes arbete är både viktigt och meningsfullt vet hon inte om hon orkar fortsätta.
När människor som känner djupt för sitt arbete väljer att gå därifrån istället för att gå in i väggen kan välfärden verkligen hamna i kris. För att ersätta dem räcker det inte att vilja och våga. Man måste kunna.
Gå till toppen