Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Städdags. Arvet efter metoo.

Veckans ord måste vara vikingasjukan. Fast betyder det faktiskt fingrar som inte går att hålla i styr? Ifrån kjolfållar och lår? Tänkte väl det.

Cissi Wallin fick sympati och stöd i rätten.Bild: Fredrik Persson/TT
Så stod då metoo inför rätta. Eller nej, det var förstås medieprofilen Cissi Wallin som stod där, anklagad för förtal. På sociala medier har hon berättat att hon blivit våldtagen – och det tyckte hon var rätt att göra.
Det var i oktober 2017 som Cissi Wallin skrev på Instagram att Fredrik Virtanen, då profil på Aftonbladets ledarsida, våldtagit henne. Övergreppet skulle ha ägt rum 2006 och hon polisanmälde 2011, men 2012 lades förundersökningen ner i brist på bevis. I början av 2018 anmälde Virtanen henne för grovt förtal.
Så ser det som hänt ut i nyhetsnotisformat. Det tingsrätten ska ta ställning till är om det var försvarligt att sprida uppgifterna – och i så fall om själva påståendet var sant eller om Wallin hade skälig grund att tro att det var det.
”Mitt stora och enda syfte har varit att berätta sanningen. Att berätta om maktmissbruket som jag blivit utsatt för”, sade Cissi Wallin under förhöret. Hennes advokat betonade vilken hög ställning och makt Virtanen hade i medievärlden, att det skulle göra utpekandet mer försvarligt. Metoo handlar ju just om kopplingen mellan övergrepp och makt. Virtanen vittnar om ett liv som föll sönder, om kaos och kris.
För Cissi Wallin har allt detta inneburit uppmärksamhet och fler följare, krasst sagt. Men vad som egentligen hände den gången är hopplöst att reda ut.
Metoo-konflikten: kvinnans rätt att berätta om vad hon upplever som ett övergrepp möter mannens rätt att inte dömas oskyldig.
Så stod metoo inför rätta, indirekt, också i ett annat rum i Stockholms tingsrätt. Tidigare jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) fick svara på varför hans fingrar rört sig på kvinnliga kollegers lår och under kjolkanten.
För att de inte kunde låta bli, var försvaret – och påståendet att han har en bindvävssjukdom som gör att han hela tiden måste röra händer och fingrar. Att han skulle ha tafsat minns han inte, men om det har skett så var det på grund av dupuytrens kontraktur. Vikingasjukan.
Fast experter är skeptiska:
Sjukdomen gör inte att man tappar kontrollen över händerna, säger Tobias Laurell, överläkare i handkirurgi (DN 26/11). Han har inte heller hört att besvären skulle lindras av att man rör mycket på fingrarna. Fingrarna blir stela, inte okontrollerbara, förklarar handkirurgen Cecilia Mellstrand Navarro i SVT:
”Handen lever inte sitt eget liv."
Målsägandebiträdet hävdar att det var ”ämnat att kränka”. Det är helt enkelt ofrånkomligt att vikingasjukan framstår som … ja, ett skört försvar.
”Jag menar ju att båda kan ha rätt”, påstår försvarsadvokaten.
Metoo-dilemmat, igen.
Före metoo hade det hela förmodligen bara varit en hand på fel lår. Fingrar under en kjolfåll. Inte så stort, nästan lite futtigt.
Nu: Övergrepp? Ja, faktiskt.
Det mest omvälvande som metoo åstadkom i Sverige var härdsmältan i Svenska Akademien. Den följde på Matilda Gustavssons avslöjande reportage (DN 21/11 2017) där aderton kvinnor i kultursfären vittnar om ”kulturprofilens” framfart.
Hennes lysande bok om detta, Klubben, fångar inte bara kulturetablissemanget i Stockholm de senaste decennierna och hennes arbete med avslöjandet. Den beskriver varför metoo var alldeles, alldeles nödvändigt.
Hon vågar också fundera över vad som hade förändrats om hon själv hade hamnat på någon av dessa illustra sammankomster och fått uppmärksamhet och belöningar:
”Hade de kritiska frågorna ställts tidigare, eller hade de drunknat i alla de komplicerade känslor som skapas i upphöjda sammanhang? Hur hade de påverkats av den mer eller mindre frivilliga självutplåning som uppstår i närheten av människor med verklig makt eller karisma?”
Det stora med hennes arbete är att hon får offren att sätta ord på det som varit onämnbart. Det där som Akademien i ett uttalande senare skulle kalla ”oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande”.
Män utsätts för våld och kan berätta om det efteråt, allt ifrån roliga historier till livslånga trauman. Med sexuellt våld är det annorlunda, konstaterar Matilda Gustavsson, det skymtas bara mellan rader och i dramatiska antydningar "om att det absolut värsta har hänt. Kvinnans liv är förstört. Hennes klänning är söndersliten och hon kommer aldrig mer att bli sig lik.”
Enligt den tyska kulturhistorikern Mithu M. Sanyal vilar bilden av våldtäktsoffret fortfarande på gamla föreställningar om att en kvinnas heder är kopplad till hennes kropp och kyskhet. Övergrepp smutsar därför ner hennes innersta. Fortsättningen på den tankebanan blir att bara kvinnor som har en heder att förlora kan bli våldtagna.
Medan lagen säger att sex mot någons vilja alltid är ett brott – oavsett om förövaren är ens make, om man har druckit sig redlös eller följer en främling hem och efteråt fortsätter umgås.
Ett nej är ett nej. Det ska inte ens behöva sägas.
Det handlar om män som tar sig makt över kvinnor – och män som inte lyckas läsa av kvinnor. Från våldtäktsmän till grottmän som inbillar sig att en klapp på rumpan kan gå an. Metoo drog upp gränser – och domslutet om vikingafingrarna kommer att hjälpa till.
Det handlar också om offrens berättelser. Domslutet i Wallin vs Virtanen ska visa på vad som får sägas. Grannlaga, minst sagt.
Men rättsstatens principer och kvinnors rätt att bestämma över sin kropp måste rymmas i samma verklighet.
Gå till toppen