Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Men det liberala, M?

Ulf Kristersson. En nyans mer mörkblå.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Moderaterna har tagit ett steg närmare SD och samtidigt ett steg bort från liberalismen. Ett sorgligt steg.
Att Ulf Kristersson (M)på onsdagen bjöd in Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera gemensam politik var kanske inte såoväntat.Kristersson tycks – dessvärre – ha glömt sina egna kritiska ord om SD:s rötter, värderingar och människosyn.
Det konservativa block som Jimmie Åkesson och hans parti drömmer om har fått skarpare konturer.
Ulf Kristersson kan sägas fullborda det som hans företrädare Anna Kinberg Batra påbörjade – att bryta SD:s politiska isolering. Först åt KD-ledaren Ebba Busch Thor lunch med Åkesson och nu öppnar M dörrarna än mer för SD.
Moderaterna kan ha ställt sig på ett sluttande plan. Idag samtal om migration, kriminalpolitik och energi. I morgon kan det blibudgetsamarbete. I övermorgon regeringssamverkan.
Det kan tyckas logiskt att Kristersson prövar denna väg. Partiet vill inte riktigt lyfta under hans ledning och SD drar ifrån i opinionsundersökningarna. Stressande för M, givetvis.
Enligt en mätning från DN/Ipsos i augusti vill 63 procent av M-väljarna se förhandlingar mellan M och SD. Lägg därtill att Staffanstorps starke man, kommunstyrelsens moderate ordförande Christian Sonesson, som bäst spinner som en katt. Hans omtvistade kommunala SD-samarbete, som strider mot den moderata SD-policyn från 2006, kan komma att bilda moderat skola.
Vad Ulf Kristersson ignorerar – lämnar i sticket – är sina liberala väljare. M är ju, sade Kristersson på onsdagen, ”som alla vet ett liberalt och konservativt parti i fin blandning. Det här [mötet med SD] förändrar ingenting”.
Jo, det förändrar en hel del. Moderaterna, det parti som i decennier skrutit med sin i och för sig svårbegripliga ideologiska kombination ”liberalkonservatism”, krokar nu arm med det parti som har en uttalad fiende – liberalismen. Eller, som Jimmie Åkesson spottar ur sig med illa dolt förakt:
Vänsterliberalismen.
Med Ulf Kristerssons nya högergir – där det konservativa benet blir det starkare medan det liberala släpar i marken – är risken att M blir ett annat parti. Lite mer inåtvänt. Lite mer tillbakablickande. Lite mer främlingsfientligt. Lite mer defensivt, räddhågset och repressivt.
Och på samma gång lite mindre frihetligt, lite mindre jämlikhetstörstande, lite mindre teknikoptimistiskt och framåtsträvande.
Också Liberalernas kommentar till att M-ledaren smider planer med SD är häpnadsväckande flat. ”Antingen äter de köttbullar eller så dricker de kaffe, det är ett fritt land och det tycker jag är bra”, var vad L-gruppledaren Johan Pehrson hade att säga. Vilket nonsensuttalande.
I själva verket har liberalismen mycket kvar att erbjuda.
Världen befinner sig inte i några av liberalismens glansdagar. En beklämmande tidsanda råder. Flera av världens mäktigaste länder styrs av machomän med en nationalistisk agenda. USA leds av en grälsjuk och narcissistisk protektionist. Storbritannien står i begrepp att stänga dörrar till ett Europasamarbete byggt på vidsträckta, välståndsbringande friheter. Polen och Ungern inskränker medborgerliga fri- och rättigheter och kringskär viktiga institutioners oberoende.
På papperet ser svensk liberalism ut att fira triumfer, här styrs politikenav det 73-punktsprogram som S, MP, C och L enades om i januari. Det är ett program fyllt av liberal reformpolitik. Meninte ens de ingående partierna har verklig kraft att försvara politikens förtjänster.
I det läget tar Moderaterna ett viktigt steg bort från liberala grundvärderingar. Och öppnar dörren för trångsynt högernationalism.
Sorgligt är vad det är.
Gå till toppen