Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stefan Lindqvist: Den enda tid på året då du kan vara snuskigt sentimental

Edward och Doris.
Jag sitter med hörlurarna på och stirrar på min skärm. Jag tittar på en julreklam med några nallebjörnar som tar flyget för att komma hem till sin familj på julafton. Jag försöker se oberörd ut. Som om jag satt och tittade på riksdagens öppnande eller en presskonferens med pajasen i Vita huset. Men istället håller jag på att bryta samman. Tårarna rinner ner för mina kinder.
Björnarna heter Doris och Edward och poängen i filmerna (som började visas 2016) är att de animerade björnarna i slutändan alltid visar sig vara ett äldre par som, via Heathrow, kommer hem till sin familj för att fira jul.
Det är ostigt, klyschigt och alldeles, alldeles underbart.
Det är för övrigt 2018 års film jag tittar på eftersom London-flygplatsen i år inte gjort någon björnreklam.
Eller som Heathrow skriver i ett uttalande:
”Vi har precis fått ett ’tass-skrivet’ brev från Doris och Edward. De har beslutat att ta en välförtjänt paus från rampljuset denna jul och ska tillbringa tid i viloläge i sitt mysiga hem.”
Jag inser att om mina kollegor ser mig i det här tillståndet, stirrandes på en datorskärm med tårarna rinnande, tror de kanske att jag till sist har tappat det helt. Att det är dags att ringa psykakuten alternativt att hitta ett utrymme i källaren där jag kan gömmas undan.
Bakgrunden är att jag och en f d kollega delar intresset för julreklamfilmer. Häromdagen skickade hon en lista med årets bästa. Själv börjar jag böla redan en bit in i Apple-reklamen, fast jag redan räknat ut hur den ska sluta.
Jag skriver till min tidigare arbetskamrat om hur oerhört märkligt det måste se ut i fall nån ser mig sitta och stirra på en skärm med tårar i ögonen.
S, som numera arbetar för ett multinationellt företag, svarar:
”Eller mitt i ett möte –som jag gjorde.”
Men det är det bästa med bra julreklam. Det går inte att värja sig. För reklammakarna är julen en gyllene period då det går att komma undan med sådant som aldrig skulle ha gått vid någon annan tid på året.
Du kan vara snuskigt sentimental, plaska omkring i klyschornas djupaste hav, vräka på med vemodig musik och använda djur och barn till förbannelse.
Den brittiska varuhuskedjan John Lewis & Partners kör i år med Game of thrones-miljöer, en animerad drake och låter en extra sliskig version av Reo Speedwagons ”Can’t fight this feeling” ligga och puttra på ljudspåret som varm glögg spetsad med konjak.
I filmen råkar draken ofrivilligt smälta ner snögubbar och isbana och tända eld på juldekorationer. Folk i byn blir förbannade.
Men i slutet bjuds den lilla draken Edgar in i julgemenskapen igen. Efter att ha flamberat en Christmas pudding.
Det hela är så skamlöst sockersött att man vill ropa ”nä, nu får det vara nog!” och eventuellt skriva en upprörd insändare.
I verkligheten har faktiskt folk blivit upprörda. En artikel i The Guardian berättar om tre författare som anklagar John Lewis för att ha plagierat kända sagoberättelser.
Själv tittar jag på teleoperatörbolaget Xfinitys reklam där de återupplivat E.T. och låter honom träffa en vuxen Elliot och hans familj.
I slutet, när E.T. ska åka hem till sin egen familj, pekar han på Elliots sons hjärta och säger:
”Jag kommer alltid att vara där.”
Då börjar de där förbannade tårarna att rinna igen.
Jävla julreklam.
Gå till toppen