Den tionde november 2009, tio år innan Olga Tokarczuk tilldelades sitt fördröjda Nobelpris i litteratur – ”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform” – befann jag mig ”överallt och ingenstans”. Formuleringen är hennes och anspelar på en tankelek lika gammal som Zenons paradoxer, även om det först är i och med luftfarten och flygtrafiken den kunnat dras till sin spets: