Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Svenska Akademien kan inte skylla på medierna

Nobelpristagaren i litteratur Peter Handke kramar om Svenska Akademiens Anders Olsson efter en presskonferens i Börshuset i Gamla stan i Stockholm.Bild: Anders Wiklund/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
"Trolling" är från början ordet för en fisketeknik. Man slänger ut ett bete i vattnet, släpar det efter båten och hoppas att fisken ska nappa.
Begreppet har gett namn till en form av samtalskupp i sociala medier: En skicklig trollare slänger ut en tvetydig provokation. På så vis drar den till sig ett stim av debattörer drivna av starka, negativa känslor – harm, vrede, ressentiment. Eftersom provokationen ofta är svår att tolka uppstår snart en annan diskussionsnivå av hårklyverier, och på så vis förlängs uppmärksamheten. Kyligt kontrollerar trollaren – internettrollet – debattens centrum.
Betraktat som trolling måste valet att ge Peter Handke Nobelpriset ha gjort även en mästare som Hanif Bali grön av avund.
Beslutet möttes av en proteststorm, eftersom det kan tolkas som en adling av Handkes politiska texter om Balkankrigen. Akademiens och Nobelkommitténs motstridiga försvar gjorde inte saken klarare. Bevakningen blev intensiv, och vissa debattinlägg halkade snett. Vilket utnyttjades av delar av Nobelkommittén, som målade upp bilden av en homogen journalistkår i krig mot litteraturen. ”Hetsjakt”, ropade kommittémedlemmen Mikaela Blomqvist. ”Lynchmobb”, gastade Henrik Petersen. (Begreppet ”lynchning” brukar utanför Akademiens salonger främst förknippas med rasistiska mord på rättslösa afroamerikaner.)
Handke själv sa sig i veckan föredra ett toalettpapper med skit framför en journalists ”tomma och okunniga frågor”. Brunt på vitt, onekligen, men i böckerna är Handkes kontroversiella formuleringar ofta vagare – och därmed perfekta för den som vill anklaga hans motståndare för hårdragningar eller vantolkningar.
Jag föreställer mig akademiledamoten och Handkefantasten Horace Engdahl luta sig nöjt tillbaka och njuta av showen.
Om någon hade glömt hur självbilden såg ut i delar av Svenska Akademien, så repriserar Handke-debatten många drag från den förra krisen: elitismen, arrogansen, en motsägelsefull bild av litteraturen som ren och författaren som oberörbar, en bitvis konspiratorisk mediesyn.
En annan déjà vu kom i veckan: avståndstaganden inifrån. Nobelkommitténs två mest erfarna externa medlemmar – Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer – är missnöjda med samarbetet och hoppar av. Och en av akademiledamöterna, historikern Peter Englund, bojkottar Nobelprisfirandet. ”Att fira Peter Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida”, sa han till DN i fredags.
Firandet känns allt mer ovärdigt. Inte minst eftersom det blev precis som jag trodde redan vid tillkännagivandet: ett kvinnligt författarskap hamnade i skuggan av debatten kring ännu en kontroversiell man. Olga Tokarczuk – Nobelpristagare för år 2018, om ni minns – har nog fått en rätt normal dos publicitet jämfört med pristagare andra år. Men i människors medvetanden lär det vara Peter Handke som stannar kvar.
Det vore inte oväntat om Svenska Akademien, eller dess återstående vilt fäktande riddare i Nobelkommittén, skulle skylla även detta på medierna. Det är de dumma journalisterna som hellre frågar om Peter Handkes stöd för Milosevic än om "Jakobsböckerna".
Men det är inte mediernas uppgift att hålla igen på den nödvändiga debatten om Peter Handkes politiska sida. Kulturredaktionerna ska inte vara Nobelprisets PR-byråer. Det är Svenska Akademien som borde ha tänkt på hur de bäst hedrar sina pristagare.
Läs också Känslan av att dyka upp i den roman man läser
Gå till toppen