Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mattias Oscarsson: Henrik Bromander behärskar seriemediet briljant

I ”Shahid/Skärvor” lider man med dessa barnsligt tecknade figurer, precis som alltid hos Henrik Bromander skeva och missanpassade, skriver Mattias Oscarsson.

Henrik Bromanders serieroman ”Shahid/Skärvor” kan läsas från två håll – berättelserna möts i mitten.Bild: Ordfront

Henrik Bromander

Shahid/Skärvor, Ordfront.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Henrik Bromander kan egentligen inte rita. Det är just det som gör honom till en stor serieskapare.
Ta upp ett exemplar av ”Shahid/Skärvor” och bläddra lite på måfå. Den drygt 400 sidor tjocka serieboken ger vid en hastig blick ett oaptitligt och enahanda intryck. Teckningarna är torftiga, formatet hårt mallat: fyra rutor på varje sida, monokromt färglagda. Men sedan börjar man läsa och får ont i magen. Man lider med dessa barnsligt tecknade figurer, precis som alltid hos Bromander skeva och missanpassade. Den naivistiska teckningsstilen som står i sådan brutal kontrast till innehållet skapar en säregen, obehaglig stämning.
Serieboken går att läsa från två håll, framifrån och bakifrån – därav dubbeltiteln; berättelserna möts i en smäll i mitten. ”Skärvor” skildrar den vilsna Hässleholmstjejen Lovisa som går på konstskola i Stockholm och satsar på konceptkonst om IS. ”Shahid” (martyr på arabiska) skildrar den än mer vilsne Göteborgskillen Håkan, som via en kriminell karriär hamnar i Syrien som IS-konvertit. Båda två kommer från arbetarmiljöer som de vill ta sig ur, båda bär på ett internaliserat hat mot sin egen klass. Men om Lovisas resa ser ut att gå uppåt går Håkans bara nedåt. Eller? Lovisa är till synes lyckad, men känner sig tom inombords – storstaden visar sig vara lika inskränkt som småstaden. Håkan, däremot, upplever att hans liv får en mening när han konverterar.
Bromander har de senaste åren etablerat sig även som högproduktiv romanförfattare, och i sin recension av ”Shahid/Skärvor” i Expressen ifrågasatte Victor Malm varför detta blev en serie och inte en roman. Att vi skulle ha kommit Lovisa och Håkan närmare inpå livet i prosa. En märklig invändning som får mig att muttra att litteraturkritiker inte borde leka seriekritiker. Det är ju ett tydligt konstnärligt val som Bromander har gjort – att istället teckna den här berättelsen, hans största seriesatsning sedan ”Smålands mörker” 2012.
Han uppnår därmed andra effekter. Ett mer direkt tilltal. En stilisering som skapar en större allmängiltighet, då vi i ett enkelt ritat ansikte kan läsa in alla ansikten, läsa in vårt eget ansikte. Ett sätt att nyktert berätta om IS obeskrivliga ohyggligheter, samma metod som Art Spiegelman använde när han skildrade Förintelsen i fabelform i ”Maus”. Denna simpelt ritade bok visar, återigen, att Bromander behärskar seriemediet briljant.
Gå till toppen