Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Skulle det inte vara slut på svassandet för Svenska Akademien?

Kulturjournalistiken ska granska makten, inte sola sig i glansen av den.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Svenska Akademien står mitt i en ny kris. Valet av Peter Handke har rönt internationell kritik. Experter har hoppat av Nobelprisarbetet. En akademiledamot bojkottade firandet.
Tur då att de har Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner. I helgens krönika inför Nobelprisutdelningen ryter han ifrån mot ”omvärldens aggressivitet”. Ifrågasättandet av Nobelkommittén, förklarar han, är “ett av allt fler angrepp på ett stabilt samhälle”. Kritiken är ett tecken på att “respekten för långsiktiga institutioner genomgående är rubbad”.
Kulturchefen Björn Werner och Nobelkommitté-medlemmen Mikaela Blomqvist. Skärmdump från Björn Werners instagramkonto.
Tre dagar senare dyker Björn Werner upp på Nobelfesten. I armkrok med – Nobelkommittén. Han är där som sällskap till Mikaela Blomqvist, kritiker i Göteborgs-Posten samt extern medlem i Nobelkommittén och ivrig offentlig förespråkare för det kontroversiella valet av Peter Handke.
På Instagram kan Björn Werners 662 följare hänga med på en glammig festnatt med henne och en annan kommittémedlem.
Det väcker frågor. Ena dagen är Werner en självständig intellektuell som dömer ut Nobelkommitténs kritiker som samhällsskadliga populister. Andra dagen poserar han med Nobelkommittén i Gyllene salen och visar på influencermanér upp sin vänskap.
Så vårdar Björn Werner respekten för den institution han själv representerar – den oberoende journalistiken.
Översiktsbild av Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm.Bild: Anders Wiklund/TT
Kulturchefsrollen är en privilegierad post med ett stort ansvar att värna kultursidans oberoende och läsarnas förtroende. Det kan kännas kletigt nog att exempelvis knyta kontakter på Svenska Akademiens bokmässemingel eller Bonniers årliga förlagsfest på Manilla, vilket ingår i rollen. Men det är en helt annan sak att låta sig bjudas med på världens mest åtrådda fest, som privat sällskap till en makthavare vars kompetens man just berömt.
Självklart ska även en journalist kunna ha en privat relation med en vän i maktställning. Men då kan man inte samtidigt skriva förment oberoende försvarstal för hennes arbete. Det blir svårt för läsarna att värdera Björn Werners omdöme om Nobelkommitténs beslut som en “mycket kvalificerad bedömning”.
Man kunde tro att det skulle vara slut på svassandet för Svenska Akademien. Eller åtminstone att den yngre generationen kulturjournalister och kritiker skulle kunna stå emot doften av soppa på Gyldene Freden. Jag är smärtsamt besviken.
Ett annat exempel är Mikaela Blomqvist själv, som nyligen i sin roll som litteraturkritiker i just Göteborgs-Posten utsåg Katarina Frostensons bok “K” som Augustprisvärdig – en bok som delvis är ett angrepp på den journalistiska granskningen av Svenska Akademien och Forum. Förutom att Blomqvist sitter i Nobelkommittén mottog hon ett stipendium från Akademien på 100 000 kronor mitt under krisen 2018.
Inget av dessa fall av omdömeslöshet är grova övertramp. Möjligen går de till och med att försvara. Men jag vill ändå ta upp dem som nya exempel på ett gammalt fenomen. Vi behöver en offentlig diskussion om kulturjournalistiken och Svenska Akademien. Om något återstår efter skandalen kring kulturprofilen och Forum, är det mediernas roll. Varför dröjde granskningen så länge? Varför var bevakningen länge så hovsam? Hur gör vi för att se till att det inte blir så igen?
Läsarna ska kunna känna sig säkra på att kulturjournalistiken vill granska makten, inte sola sig i glansen av den.
Nu får det vara nog med Göteborgsandan.
Gå till toppen