Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Inga-Lina Lindqvist: Äkta skrivande om arbetare – för arbetare

Örkelljungaförfattaren Andreas Svanbergs noveller om arbetets skönhet bjuder på sällsynt värme, tycker Inga-Lina Lindqvist.

Andreas Svanberg hemma i sitt antikvariat i Örkelljunga.Bild: Johan Malmberg
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.

Andreas Svanberg

Meteorologen som inte hade hjärta att säga att det skulle bli dåligt väder

Ekström & Garay

Svensk arbetardiktning är vårt lands unika bidrag till världslitteraturen. Från sin storhetstid på 1920- och 1930-talet med Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson till samtida uppsving med Aino Trosell, Johan Jönsson och Kristian Lundberg har arbetarlitteraturen stått för nyskapande och vitalitet.
Den i Örkelljunga boende Andreas Svanbergs nyutkomna novellsamling ”Meteorologen som inte hade hjärta att säga att det skulle bli dåligt väder” anknyter till denna litterära tradition vars utmärkande drag är att den skildrar arbetare och kroppsarbete. Utöver det kännetecknas arbetardiktning i att den är skriven av författare med ursprung i arbetarklassen – för arbetare.
Det sista ledet – ”för arbetare” – är kontroversiellt och antyder att det kan finnas en ideologisk tendens i texten. Men även tanken på att författaren själv bör vara rotad i den klass han eller hon skildrar kan provocera. Här kopplas marxistisk analys med identitetspolitik på ett sätt som kan utlösa intellektuell kortslutning. Ändå vill jag påstå att genrens krav på autenticitet är relevanta. ”Meteorologen…” är ett ypperligt exempel på att klass fortfarande spelar roll.
Novellerna grundar sig i författarens egna erfarenheter som fabriksarbetare och utspelar sig på trovärdigt skildrade arbetsplatser. De elva novellerna kretsar kring farlig arbetsmiljö, traumatiska nedläggningar av fullt livsdugliga företag, oro över godtyckliga omplaceringar, kamratskap på jobbet, sorg över underskattat yrkeskunnande. Det är ju inte maskinerna som besitter kunskapen. Handen känner den rätta kornigheten vid tillverkning av livsviktig medicin. Kroppens vishet är ett viktigt tema i novellerna.
Staden Helsingborg är närvarande i texten och jag tänker att den lokala förankringen ger tyngd åt novellernas lyriska och drömska partier. Titelnovellen liknar en naivistisk målning i sin ohejdade längtan efter att hitta barnets blick på tillvaron. Visst behöver människorna hopp om bättre väder för att hitta orken i att möta klimatutmaningar?
Samlingens avslutande svit består av fyra noveller som utspelar sig på ”Ursus läkemedel”, en fiktiv arbetsplats som jag gissar syftar på Helsingborgs forna stolthet, Leo Läkemedel som gått ur hand i hand och numera ägs av en internationell koncern. Här finns den omtänksamma chefen Lasse Bagare, den filosofiskt lagda trotjänaren Per-Evert och nykomlingen Johannes som iakttar arbetsplatsens plötsliga omdaning.
Svanberg skriver om arbetare – för arbetare. För människor som vet att klass inte är en fråga om åsikter eller inkomst. Gränsen går vid handlederna, som det står i en av novellerna. Jobbar du med hela kroppen så tillhör du ett annat kollektiv än de som arbetar med fingrarna enbart. Du slits fortare fysiskt, du kan inte konsulta efter pensionen, du är aldrig stark ensam utan är beroende av kamraternas solidaritet.
Svanberg synliggör detta tematiskt föredömligt. Konstnärligt blir jag inte lika övertygad. Konflikterna är förutsägbara. Det är för lätt att gissa vartåt det barkar i varje enskild novell. Men om man läser dem som meditationer över arbetets skönhet bjuder de på sällsynt värme.
Eftersom Andreas Svanberg är medarbetare på kultursidan gästrecenseras boken av Inga-Lina Lindqvist, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet.
Gå till toppen