Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Så blev Leonardo da Vinci världens mest kända konstnär

Två målningar och en teckning – är det vad som har gjort Leonardo da Vinci till världens mest kända konstnär? Linda Fagerström förklarar hur en konststöld förvandlade da Vinci till superstar.

Turister flockas för att se Leonardo da Vincis "Mona Lisa" på Louvren i Paris. Museet uppmärksammar 500-årsminnet av da Vincis död med en specialutställning som pågår till den 24 februari 2020.Bild: Thibault Camus
Vem är världens mest kända konstnär? Många skulle säkert svara Michelangelo eller Picasso. Kanske Andy Warhol. Ändå toppar nog Leonardo da Vinci listan. Som konsthistorisk superstar är hans namn berömt långt utanför de specialintresserades snäva kretsar.
För vilken målning, förutom Leonardos ”Mona Lisa”, orsakar hysteri och trängsel bland turisterna på ett dammigt konstmuseum? Vilken renässansmålning, förutom ”Mona Lisa” och ”Nattvarden”, gjorde Andy Warhol screentryck av? Vilken annan konstnär är tillräckligt känd för att kunna funka som säljande deckartitel på en kioskvältare som Dan Browns ”Da Vinci-koden”?
Vilket annat konstverk är så älskat att en Julia Roberts-romcom kan döpas till ”Mona Lisas leende”? Eller, i svensk kontext: vilken annan målning förutom ”Mona Lisa” är så populär att både Carola och Björn Skifs sjungit om den i Melodifestivalen?
Ingen, är förstås svaret.
I år har mänskligheten levt 500 år utan Leonardo da Vinci. Hans skarpa iakttagelseförmåga och originella sätt att skildra människokroppen fascinerar fortfarande. I hans skissböcker finns teckningar av föremål som liknar en högst modern cykel, fallskärm och en stridsvagn – bilder som förbryllar ingenjörer. Mångbegåvad och snabbtänkt rörde han sig obehindrat mellan konstarterna. Han kallas universalgeni och har blivit själva sinnebilden för uttrycket ”renässansmänniska”.
Inget av detta kunde Leonardo da Vinci ana när han dog en majdag 1519, vid 67 års ålder. Han arbetade då sedan några år i den franske kungens tjänst och höll till på slottet Clos Lucé, trettio mil söder om Paris. Hans yrkesliv hade förvisso varit rikt, men ingen uppenbar framgångssaga. En hyfsad karriär, jovisst, men tunn på prestigefyllda uppdrag i stil med Michelangelos bravurnummer: freskmålningarna i Sixtinska kapellet i Rom. Leonardo utförde aldrig något uppdrag för påven, vilket nästan är en bedrift i sig. Få är de skickliga konstnärer som under renässansen levde inom femtio mils radie från Vatikanen utan att ha satt konstnärliga spår där. Michelangelo, Rafael, Donatello, Botticelli – allihop. Men inte Leonardo.
Andy Warhols målning "The Last Supper", inspirerad av da Vincis "Nattvarden", blev i maj 2014 den dyraste tavla som hade sålts i Sverige: den gick för 61 miljoner kronor på Bukowskis i Stockholm.Bild: Per Larsson / TT
En annan säker väg till berömmelse i 1400-talets konstvärld var att driva ateljé i eget namn. En verkstad fylld med lärlingar, som plockade upp mästarens stil och förde den vidare, var inte bara effektiv marknadsföring. Metoden tillät dessutom storskalig produktion, eftersom många händer arbetar snabbare än två. Lärlingarna gjorde grovjobbet med bakgrundsdetaljer som landskap, moln och små änglar så att mästaren kunde fokusera på huvudmotivet: en jungfru Maria, ett helgon eller en profet.
Som tonåring i Florens hade Leonardo själv varit lärling i Andrea del Verrocchios ateljé på 1470-talet. Ändå blev han själv aldrig mästare med egen verkstad, trots att många samtida kollegor framgångsrikt arbetade så. Han hade förvisso assistenter, men blev aldrig en driftig företagare med fullskalig ateljé i stil med Botticelli, Rafael eller Perugino. Inte konstigt, kanske, att Leonardo så sällan lyckades bli klar med sina målningar.
För faktum är att de är ganska få. Hur många skulle du själv kunna räkna upp, förutom ”Mona Lisa”? Kanske ”Nattvarden”, där Jesus och lärjungarna delar den sista måltiden. Denna för kristendomen så avgörande händelse skildrade Leonardo så övertygande att bilden nästan alltid används som illustration i skolböcker och historiska framställningar om Jesu liv. En extra ”Nattvarden”-boost kom när Dan Brown använde målningen som utgångspunkt för sina halsbrytande resonemang i ”Da Vinci-koden” år 2000.
Och kanske den ”Vitruvianske mannen”. Bilden, där en man med dubbel uppsättning armar och ben inskrivits i en cirkel och kvadrat, var konstnärens sätt att skildra människokroppens harmoniska proportioner. En suggestiv teckning förstås, som också vittnar om renässansens intresse för antiken och en begynnande fascination för naturvetenskapernas mätbara universum.
Alltså: två målningar och en teckning. Är det vad som har gjort Leonardo da Vinci till världens mest kända konstnär? Det låter ju orimligt. Hur gick det till?
* * *
Nästan 400 år efter Leonardos död försvann ”Mona Lisa” från Louvren i Paris. Det var den 21 augusti 1911. Inga moderna larmanordningar fanns, och den som ville kunde bara kroka ned renässansdamen från väggen. Stölden upptäcktes en tisdag strax efter öppningsdags då allmänheten strömmade in i salarna. Tjuven måste ha varit framme dagen före, då konstmuseet haft måndagsstängt. Nyheten spred sig snabbt och blev förstasidesstoff. Dagstidningarnas tryckpressar, som länge bara producerat textsidor, hade just blivit tillräckligt avancerade för att kunna hantera även fotografier. Artiklarna om konstskandalen illustrerades därför med bilder av målningen.
Leonardo da Vincis "Salvator Mundi" visas upp i Christies auktionsrum i London 2017. Endast femton da Vinci-målningar är kända och just "Salvator Mundis" äkthet är ännu omstridd.Bild: Kirsty Wigglesworth
Trots att ganska få människor kände till just ”Mona Lisa” blev hon nu välbekant, när hon från tidningssidorna mötte läsarnas blick och förbryllade dem med sitt gåtfulla leende. Också kunskapen om konstnärens namn spred sig; tydligen någon italienare från Toscana som hette ”Léonard de Vinci” som fransmännen kallade honom.
Målningen stals då Paris upplevde slutet av La belle époque – perioden mellan 1871 och krigsutbrottet 1914. Tiden betraktas som den moderna konst- och litteraturhistoriens vagga och 1911 var staden fylld av författare och konstnärer som kallade sig sådant som futurister och kubister – Pablo Picasso, Marcel Duchamp, André Breton, Hénri Matisse och Gertrude Stein för att nämna några. Gemensamt hade de intresset för experimentella konstnärliga uttryck och avståndstagandet från historiska ideal med naturnära, realistiska verklighetsskildringar.
Naturligtvis diskuterades Louvre-stölden i dessa intellektuella modernistkretsar. Tongångarna var oftast bittra. Hur kunde konstpubliken engagera sig livligt i ett gammalt renässansporträtt, när deras moderna konst var så mycket mer intressant och viktig?
En av dem som livligast deltog i debatterna, poeten Guillaume Apollinaire, blev till och med misstänkt som tjuven bakom kuppen. Kanske trodde polisen att stölden var ett avantgarde-spratt, ett försök att provocera borgerliga konstmuseibesökare och ordningsmakten? Därtill var Apollinaire känd anarkist, vilket inte precis stärkte hans position i gendarmernas ögon. Han greps. Poeten förhördes och nämnde då kamraten Picasso, som därför också plockades in. Säkert skrattade de bägge gott efteråt; som helt oskyldiga blev de släppta, och hade på köpet fått en oslagbar anekdot att berätta för konstnärskollegorna.
Vincenzo Peruggia (1881-1925) arresterades för stölden av "Mona Lisa".
”Mona Lisa”-mysteriet löstes två år senare. Italienaren Vincenzo Peruggia, som varit anställd på Louvren 1911, hade helt sonika svept in målningen i sin arbetsrock och gått hem från jobbet. Men varför? Drivkraften verkade vara missriktad nationalism. Peruggia menade, att eftersom Leonardo da Vinci inte varit fransman hörde ”Mona Lisa” inte hemma på Louvren, utan i Italien. En aktion i stil med vår tids krav på att återbörda den antika Parthenonfrisen till Aten från British Museum i London? Måhända. För kruxet var, att enligt Peruggia var målningen ett krigsrov, stulen från Italien av Napoleon – men faktum var att ”Mona Lisa” alltsedan Leonardos död på slottet Clos Lucé 1519 funnits i Frankrike.
Tilltaget ska förstås också ses i ljuset av de starka nationalistiska vindar som drog genom Europa under 1910-talet, just före Första världskriget. Vincenzo Peruggias hemland Italien var ännu en ung nation – blott femtio år – där historien användes för att konstruera en samlad nationell identitet. Stölden från Louvren borde därför helt enkelt betraktas som en nationalistisk hjälteinsats, menade Peruggia.
Under två år hade han legat lågt och förvarat ”Mona Lisa” hemma i lägenheten. När han tyckte att tiden var mogen för ett mirakulöst uppdykande, kontaktade han en florentinsk gallerist och väntade sig stående ovationer. Stadens konstmuseum Uffizierna kopplades in och stölden avslöjades – men paradoxalt nog visades målningen upp i triumf både på Uffizierna och på andra ställen i Italien innan den skickades åter till Louvren.
På nytt var ”Mona Lisa” tidningarnas älsklingshistoria. Att en gammal målning nådde förstasidorna två gånger inom loppet av några år hade aldrig tidigare hänt, och kanske inte senare heller. Nyheten lockade många besökare till Louvren, även sådana som tidigare inte brytt sig det minsta om konsthistoria – vilket tidningarna förstås också skrev om. Här hemma berättade exempelvis Svenska Dagbladet att stölden ”ånyo drog parisarna till museet. Alla ville ha sett det tomma hålet på väggen [...] där den ryktbara taflan hängt. När hon nu kommer igen, skall hela Paris på nytt strömma till Louvren. Tack vare stölden blir museet populärt".
1913 hamnade "Mona Lisa" åter på tidningarnas förstasidor.
Kanske var det så det gick till, när Leonardo da Vinci blev världens mest kända konstnär. Att ”Mona Lisa” försvann var en enorm publicitetsframgång, särskilt eftersom det inträffade under en historiskt betydelsefull tidpunkt. Flera lyckosamma omständigheter sammanföll: stölden skedde i Paris, där den inte bara gav genklang i konstnärskretsar utan också i en månghövdad kulturellt bildad borgerlighet. Därtill under en period då en hastigt ökande läskunnighet lät allt fler människor ta del av den moderna, snabba nyhetsrapporteringen i text och bild, som nya tekniska landvinningar hade fört med sig.
”Mona Lisa” blev världsberömd i samma ögonblick som tidningarna på allvar blev massmedier och då modernismen, med sina offentliga samtal, ideologiska debatter och konstnärliga strider, definitivt var ett faktum. Både Leonardo da Vinci och ”Mona Lisa” hade sedan da Vincis död varit välbekanta bland konsthistoriker. För att kändisskapet skulle få världsomspännande dimensioner, var en tafflig men ack så vältajmad konstkupp perfekt.
Fakta

Leonardo da Vinci (1452-1519)

Målare, arkitekt, skulptör, ingenjör och universalgeni.

Utbildad av Andrea del Verrocchio i Florens. Verksam i Storhertigdömet Toscana och Hertigdömet Milano, samt en kort period vid franska hovet. Dog troligtvis av en hjärtinfarkt vid 67 års ålder. Efterlämnade inga barn eller familj.

Fakta

Kända verk

Det finns femton kända Leonardo da Vinci-målningar, alla målade på pannå i valnöt eller poppel. Den som senast ”upptäcktes”, Salvator Mundi, är ännu omstridd. Det finns också fem teckningar som räknas som konstverk i egen rätt. Flest verk av honom finns på Louvren i Paris, som äger sex stycken (Mona Lisa, Madonnan i grottan, La Belle ferronière, Porträtt av Isabella d’Este, Anna själv tredje och Johannes Döparen).

Gå till toppen