Att vår sinnevärld alltmer domineras av skärmar och intryck bortom de fysiska på den plats vi befinner oss har öppnat upp för konst som skapar sinnesnärvaro. I kölvattnet av detta syns det växande intresset för performance och dans. Men även populariteten hos konstnärer som Pipilotti Rist eller Yayoi Kusama, vars installationer både erbjuder total visuell stimulans och har bidragit till att konst-selfien har blivit ett fenomen (Kusama ställer just nu ut i New York och galleriet publicerar regelbundna uppdateringar om kötiden, i skrivande stund är det tre timmar).

När kollektivet Gylleboverket – i detta fall konstnärerna Etta Säfve, Jona Elfdahl och Shelley Sharr – har omvandlat översta våningen på Ystads konstmuseum handlar det också om stimulans och närvaro, men i ett register som mer tycks riktat till känslor än sinnena. Det är mörkt, inte särskilt selfievänligt, och en text vid ingången föreslår att man åtminstone sätter telefonen på ljudlös.

I utställningens första, och största, rum ligger sandhögar mitt på golvet. Min första tanke går till en strand, men när jag ser små strukturer, enkla betongskelett resta i dynerna, framstår det mer som en modell över ett vittrande landskap. På väggarna runtom projiceras filmer: någon håller en fackla, någon annan vadar ut i havet, en stad avtecknar sig i ett nattlandskap. I en filmsekvens syns ett kvinnoansikte i skymningen, hon tittat milt uppfordrande på mig, och ett dovt ljudspår bidrar till den ödesmättade känslan av att vara på randen till något.

I det ena sidorummet finns en båtkropp uppbyggd av spillträ, balanserande på en soffa. Det är ett av flera inslag som tycks gestalta en förlorad civilisation, ett eftermäle, men presentationen är samtidigt mer komplex än så. Det finns något lyriskt och romantiskt i den, och det är inte primärt naturen som besjungs, utan snarare människan och hennes emotionella kapacitet, förmågan att uppfatta stämningar och låta dem förstärka tillvarons konturer.

Det är en balansakt att skapa något som handlar så mycket om atmosfär och närvaro. Jag har sett flera utställningar med Gylleboverket där de arbetar med den här typen av installationer, men här har de verkligen lyckas skapa en totalmiljö som genererar något bortom det kuriösa som finns i rummet.