Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Svenska Akademien har makt – ta den på allvar

Att ha journalistisk integritet är inte att vara fientlig. Ida Ölmedal fortsätter diskussionen om medierna och Akademien inför högtidssammankomsten i helgen.

Tillträdande akademiledamöterna Anne Swärd, Åsa Wikforss, Tua Forsström och Ellen Mattson fotograferade hos Svenska Akademien i Börshuset i Gamla stan.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
I helgen har Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Nya ledamöter tar plats, med en förväntan om att släppa in ljus och luft. Eller?
I Peter Fällmar Anderssons intervju (länk nedan) säger den tillträdande ledamoten Anne Swärd att Akademien berättat för henne om ett "missförstånd" om den förra krisen, ”en mycket specifik sak” som fick henne att känna större förtroende för sina blivande kolleger. Vad? Det kan hon inte berätta.
Man blir onekligen nyfiken. Och lite förbryllad.
Om en politiker eller styrelseledamot hade talat i gåtor på det viset, hade det väckt större rabalder. Men akademiledamöter låter sällan som de makthavare de är, och länge har de inte heller förväntats göra det. I boken ”Klubben” beskriver Matilda Gustavsson hur de snarare porträtterats som stjärnor. I invalsintervjuerna med Katarina Frostenson hittar hon inga frågor om makt eller ansvar. I dag vet vi: Om någon hade granskat de senare kopplingarna mellan Forum och Svenska Akademien tidigare, hade kanske en rad kvinnor sluppit övergrepp.
Det var därför jag förra veckan ville diskutera frågan: Vad kan vi göra för att den journalistiska integriteten ska hålla i framtiden?
Till svar fick jag poser.
GP:s kulturchef Björn Werner verkar inte tycka att det behövs några gränsdragningar alls. Han ser inga problem med att han ena dagen skriver ett försvarstal för Nobelkommittén, andra dagen tar emot en biljett till Nobelfesten av en kommittémedlem och går dit som hennes sällskap. Mikaela Blomqvist vill därtill anföra att jag gör mig till en ”politruk” och litterär analfabet.
Etik är uppenbarligen för tråkmånsar som inte begriper sig på konst.
Jag kan förstå att man väljer den hållningen. Det är svårt att ha principer, och om man inte ens försöker slipper man att anklagas för hyckleri.
Men i botten finns en intressant fråga: Hur fungerar yrkesetik? Enligt synsättet i GP kokar allt ner till sinnelaget hos den enskilda kritikern eller journalisten. Om man själv bara känner den rätta impulsen att tänka fritt, om ens litteraturintresse är genuint nog, om man själv uppfattar sig som ett ensamt geni som inte tar hänsyn till vänskapsband, kolleger eller prispengar – då är det bara att köra på.
Men det är svårt att bedöma moraliska känslor utifrån. Man lämnar sin publik i sticket.
Det finns ett bra komplement: institutionell etik. Yrkesnormer som alla förväntas följa, oavsett inre kval. Ett allmänt exempel: Orsaken till att de flesta inte recenserar kolleger eller vänner är inte att de själva tror sig vara osakliga eller korrupta – utan för att de därigenom upprätthåller en generell norm som främjar saklighet och motverkar vänskapskorruption.
Det är dessa normer jag vill föra upp på agendan.
Visst, kulturjournalistiken har sina gråzoner av representation, nätverkande och kombinerade uppdrag. Ibland är den enskildas integritet allt vi har att lita till. Men bara för att det är svårt att dra exakta gränser, är de inte irrelevanta. Och normer behöver inte vara stelbenta, utan kan mycket väl ta hänsyn till flera värden:
Exempelvis är det en god sak om skickliga litteraturvetare skriver på kultursidor även när de sitter i Svenska Akademien eller deltar i seriöst juryarbete. Redaktionerna ska inte klippa banden. Men om man som kritiker både har ett samarbete med Akademien och nyss mottagit stora summor pengar av dem, kan man ju avstå från att värdera (även avhoppade) ledamöters böcker.
Vidare har Björn Werner rätt i att svensk kulturdebatt skulle bli onödigt tyst om man inte fick gå i polemik med någon bara för att man träffats förut. Men det är en helt annan sak att berömma en makthavares arbete i spalterna samtidigt som man tar emot en biljett till Nobelfesten och är hennes kavaljer där. Har man så nära band, bör nog läsarna få veta det – om man alls skriver.
Att hålla på etiska gränser är inte att strunta i litteraturen. Det är att se till att den får stå i centrum. Och att ha journalistisk integritet gentemot Akademien är inte att vara fientlig. Utgångspunkten är att både Akademien och redaktioner har makt, och vi ska ta den på allvar.
Det är lite synd att denna principdebatt förs mellan två relativt nytillträdda kulturchefer i Malmö och Göteborg. Verkligt intressant skulle den bli i Stockholmstidningarna. Där är bevakningen större och kontaktytorna fler, och där finns som sagt ett arv att diskutera.
Gå till toppen