Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Orkar folk ens julrimma?

Jag vill vara rädd om det sköra ljusa – leken, kreativiteten, skriver Ida Ölmedal i sin julkrönika.

Bild: Leif Å Andersson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
En dag hittar jag min döda katts evangelium i bokhyllan. Det gör mig upprymd.
Låt mig förklara.
Eller, förresten, låt mig slippa förklara. Kattens väsen, utvecklat i min fantasi som barn, mestadels efter hans alltför tidiga död runt år 2000, var ett mischmasch av personlighetsdrag, språk och skämt. Han hade en sträng stämma som jag fortfarande kan plocka fram för mitt inre när jag behöver den. (Det är väl därför jag alltid hade svårt att förstå problemet med Sara Danius alter ego ”Gittan P Jönsson”.) Kattens böcker var små häften som jag och min bror gjorde åt varandra i julklapp.
Men det jag tänker på när jag hittar dem är hur litet utrymmet för lek och onyttigt skapande blivit sedan dess. Allt det där som bygger på en gemensam fantasi, ett universum som spinns fram efter hand, det är svårt att foga in i en vardag där kreativitet ingår i de flesta yrken och för många blivit en fråga om prestation och uppvisning.
Orkar folk ens skriva personliga julrim längre? Om de gör det, känner de sig inte tvungna att ”göra något av” dem, kanske lägga upp dem på instagram?
Även de digitala platser som använts för att vara kreativ tillsammans har liksom polerats sönder. Man förväntas ha ett fast och motsägelsefritt uttryck som inte kan misstolkas av någon, ett personligt varumärke.
Kritikern Therese Bohman skrev nyligen i Expressen (1/12) om hur influencerns medvetna självframställning, optimerad för att sälja, kommit att färga av sig även på privatpersoners instagrammande, bloggande och poddande. Så lite känns sprunget ur verkligheten– eller ur ett genuint uttrycksbehov.
”Det är som att allt som offentliggörs besudlas av offentligheten”, skriver Bohman.
Hon påpekar att även svärta kan användas som ett sätt att få en större och mer hängiven publik.
Jag känner samma impuls att vara rädd om det sköra ljusa – leken, kreativiteten. Den kräver tid och små, trygga rum.
I den nyutkomna boken ”Emily Dickinson och vulkanerna” reflekterar litteraturkritikern Josefin Holmström över varför Emily Dickinson aldrig publicerade sina dikter. Det var först efter sin död som Dickinson blev en av USA:s mest hyllade poeter. Hon satte sitt ljus under skäppan, skrev för sig själv, sina kära och sin mentor.
”Det finns ett slags lugn över Dickinsons levnadsöde som man kan sjunka ner i”, skriver Josefin Holmström.
”Hon tycks säga: Man behöver inte förverkliga sig själv, behöver inte publicera sig i de bästa tidningarna eller beundras på internationella scener, behöver inte ingå i berömda litterära kotterier, man kan nöja sig med att skriva för att man älskar det. L’art por l’art, konsten infogad i vardagen, inflikad mellan sidorna i morgontidningen.”
I dag är det ett lugn man vill önska alla, inte bara blivande odödliga poeter.
Jag ger kattens evangelium en ny, ännu mer undanskymd plats i bokhyllan. Där ska det stå, som en påminnelse om ett gott liv.
Gå till toppen