Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Lindberg: Åldersfördomar? Det blir alldeles för dyrt.

Antalet ljus i tårtan säger inget om kompetens.Bild: Bertil Ericson / TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Tjugotalet blir årtiondet då synen på ålder förändras. Till en början bara från staten, men snart krävs mer än så.
När svenskarna blir allt äldre och har hälsan allt högre upp i åren behöver de också jobba längre. Annars får den arbetande delen av befolkningen problem att klara försörjningsbördan. De folkvalda har varit tydliga med det – och agerat därefter på pensionsområdet.
Justeringarna börjar redan vid årsskiftet med en höjning av lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Samtidigt höjs gränsen för laglig rätt att ha kvar sin anställning från 67 till 68 år. 2023 är det dags för nästa steg då arbetstagare får rätt att jobba kvar till 69-årsdagen. Det följs upp med så kallad riktålder för pension från 2026. Denna knyts till medellivslängden och väntas inledningsvis bli 67 år. Först då ges i så fall bostadstillägg och garantipension medan allmän pension blir möjlig från 64.
En bred majoritet i riksdagen ställde sig bakom förslagen när de klubbades i oktober. Så hade de också debatterats både länge och väl. Men om politiker talat mycket om varför svenskarna måste arbeta längre, så har de lagt desto mindre kraft på den viktiga följdfrågan: Hur?
Det räcker inte alltid med kraft och vilja att fortsätta jobba. Ibland sätter rena fördomar stopp för karriären. Åldersdiskrimineringen är utbredd i arbetslivet och börjar redan i medelåldern, enligt en rapport från Delegationen för senior arbetskraft.
Forskarna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson skickade ut över 6 000 fiktiva arbetsansökningar till sju olika yrken. De väntade sig en brytpunkt i 55-årsåldern och överraskades därför av mönstret de såg. Sannolikheten att gå vidare i en anställningsprocess minskar redan kring 40 och blir sedan mindre och mindre ju äldre de sökande är. Vid 65 år är det inte mer än ett par procent som väcker intresse hos arbetsgivare.
Resultaten var likvärdiga i samtliga undersökta yrken och för forskarna råder ingen tvekan om att det är diskriminering de ser. Det finns föreställningar bland arbetsgivare om att äldre är sämre än yngre på att anpassa sig, ta initiativ och lära nya saker.
Men forskning ger inget stöd för den bilden. Det handlar om rena fördomar och i längden skadar de alla på arbetsmarknaden. Ungdom är trots allt övergående och inte bara äldres förmågor riskerar att döljas bakom åldersstereotyper. När en 30-åring förväntas vara på ett visst vis och en 60-åring på ett annat, så blir ingen av dem fullt ut sedd som en individ.
Visst är åldersdiskriminering olaglig, men hittills har ytterst få arbetsgivare fällts. Carlsson och Eriksson efterlyser skärpt lagstiftning jämte arbete för att få en attitydförändring till stånd.
Det senare är förstås lättare sagt än gjort, men framstår ändå som nödvändigt. Flera andra studier pekar på samma problem.
I en Novusundersökning bland civilekonomer upplever nästan en tredjedel i åldrarna 45–67 år att de blivit bortvalda till följd av sin ålder när de sökt nya jobb. Och när Manpower gjorde en studie i 28 länder var Sverige bland de sämsta på att rekrytera äldre medarbetare.
Vid tröskeln till det nya decenniet är det hög tid att göra upp med fördomarna. Sverige har inte råd med fortsatt tro på att folks förmågor och egenskaper går att utläsa i början av deras personnummer. Följden blir inte bara rekryteringsproblem. Med opåkallat hög arbetslöshet bland äldre blir försörjningsbördan också onödigt tung.
Något måste göras mot den stora paradoxen: att svenskar förväntas jobba till närmare 70, men börjar väljas bort på arbetsmarknaden redan vid 40.
Gå till toppen