Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Malmberg: "Hjälp" – ung nyårshälsning in i 2020

Hur samhället möter ungas psykiska mående är den verkliga systemkollapsen.

BUP.Bild: Britt-Mari Olsson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Vid tolvslaget till 2020 blev barnkonventionen svensk lag.
Samtidigt lades den Nationella hjälplinjen som årligen tog emot tiotusentals samtal ned.
Som så mycket vid detta ödesmättade decennieskifte är det dubbla budskap som skickas i väg till de människor vi kallar vår framtid. Å ena sidan har det ju varit just deras år, ungdomens. Den första generationen på ett halvsekel som organiserat sig och krävt en ny världsordning, eller åtminstone något slags ansvarstagande från vuxenvärlden. Å den andra en generation med en till synes galopperande psykisk ohälsa. Jag vet inte om å ena sidan och å andra sidan är rätt uttryckt, mycket talar för att desperationen och letargin går hand i hand.
Dagarna före jul skickade Bris ut ett mejl. Man hade listat de ord som ungdomar som söker sig till organisationens nödlinje oftast skriver in i sökfältet. Vanligast är detta:
"Hjälp."
Bara det: "Hjälp". Är det formandet av det ordet som hörs från just din tonårings rum när du hör knattret från tangentbordet? Eller är det de ord som följer på Bris lista, antingen "panikångest" eller "jag vill inte leva"? Det är hjärtskärande att ens föreställa sig.
Men det är precis vad 2019 års mest omskakande lilla mästerverk gjorde, Tuva Novotnys debutfilm "Bind Spot". I en enda smärtsam tagning följer den en till synes vanlig, glad tonårstjej från handbollsträning och hem till flickrummet där hon ringer pappa och säger att hon älskar honom, innan hon öppnar fönstret och hoppar ut med förhoppningen om att göra slut på livet. Omgivningen är bortom sorgen och förtvivlan också frågande; varför?
Novotnys film handlar inte så mycket om varför flickan ville ta sitt liv, som om att rikta kameran mot en vuxenvärld som famlar efter vad den kunde ha gjort, vad den borde ha sett?
Jag hörde den där frågan ställas på närmare håll i höstas när en ung människa valde bort livet en grådisig skånsk höstdag. Hens skolkamrater förstod ingenting.
Nej, hur ska vi förstå? Och hur ska vi ens tillnärmelsevis greppa de siffror som Folkhälsomyndigheten uppmärksammade i sin rapport nyligen: den som visade hur andelen unga med psykisk ohälsa har fördubblats sedan 1980-talet. Den som visade att nästan varannan femtonåring mår psykiskt illa. Samtidigt som SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) då passar på att lägga ned sin Nationella hjälplinje vittnar andra linjer om hur de bågnar under trycket.
Och är det något som bågnat under trycket under 2010-talet är det barnpsykiatrin. Förvisso har regeringen nästan fördubblat anslagen för psykiatrin från en till drygt två miljarder årligen de senaste fem åren, men alla de som har tvingats se barn- och ungdomspsykiatriska kliniker från insidan under dessa år vet hur otillräckliga resurserna är. Vissa av dem har försökt att nå ut med dessa berättelser för att väcka en omvärld som tycks märkligt ointresserad. Föräldrar som vittnat om att det är tillräckligt plågsamt för en femtonåring att vara akut suicidal, utan att mötas i väntrummet av beskedet att hen får komma tillbaka till bup vid senare tillfälle.
Som vittnat om att det är tillräckligt plågsamt för en trettonåring att vända ut och in på sin panikångest i en läkarstol, utan att läkaren ska vara ännu en blixtinkallad nödresurs som inte hunnit läsa in sig på patienten och kallar hen vid fel namn. På vägen ut beklagar de sig i receptionen för att läkaren inte ens haft tid att skriva ut livsviktig medicin och receptionisten lägger då hakan i sina händer, tittar förtvivlat upp och säger att hon försökt att nå läkaren i en månad nu.
I andra forum hade sånt kallats för systemkollaps.
Författaren Carsten Jensen skrev här på sidan häromåret att det vi nu upplever är de äldres världskrig mot de unga. Det skrevs ändå före det 2019 då Gretaeffekten föddes och ungdomen öppet hånades av Trump och hon kallades för "snorunge" av Bolsonaro. Carsten Jensen målade upp en bild av världen där "gerontokratins stormtrupper, en militant rörelse av gamlingar begår folkmord på planetens ungdom och dess möjligheter"!
Även utan Jensens retoriska tonläge finns det anledning att ge honom rätt i sak. För vem kan på allvar utesluta att den epidemiska utbredningen av psykisk ohälsa faktiskt är en alldeles naturlig reaktion på den vuxenvärld som inte ger den minsta anledning till att må bättre?
Inget tyder på att det är själva föräldraskapets fel. Tvärtom, menar Folkhälsomyndigheten, har uppfostringen gått i positiv riktning under denna period. Detsamma kan inte sägas om det fatala misslyckandet med en avreglerad skola som pekas ut som direkt orsak till psykisk ohälsa.
Eller, får man tillägga, om den politiska populism som odlar föraktet i stället för visioner.
Vad man önskar är att 2020-talet blir den tid när vuxenvärlden gör detta till sin viktigaste fråga. Att varje gång en politiker kräver mer polis, samtidigt kräver en socialsekreterare. Att varje vuxen som skriker otrygghet istället kräver skattemedel för att anställa läkare och psykologer.
En vuxenvärld som helt enkelt svarar på ungdomens rop in i 20-talet: Hjälp!
Gå till toppen