Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Lindberg: Någonting skaver mellan väljarna och regeringen.

Jonas Sjöstedt.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Misstroende kan inge förtroende. Det visar Jonas Sjöstedts siffror i en mätning som Sifo har gjort på uppdrag av Expressen. Andelen av väljarna som uppger att de har förtroende för V-ledaren har ökat med 5 procentenheter sedan i november, till 32 procent. Ökningen är statistiskt säkerställd och det råder liten tvekan om vad den kan härledas till.
Den inrikespolitiskt klart största händelsen under slutet av förra året var Sjöstedts initiativ med uppbackning från partiledarkollegorna i M, KD och SD. Tillsammans hotade de att fälla arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) i en misstroendeomröstning i riksdagen om inte reformeringen av Arbetsförmedlingen bromsades. Regeringen tillmötesgick kraven och Sjöstedt lyckades därmed trotsa den från hans synvinkel närmast spefulla utgångspunkten för 73-punktsöverenskommelsen: "Att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden."
Vänsterpartiet befinner sig nu långt från sin gamla roll som Socialdemokraternas lydiga stödparti, "kamrat 4 procent". Och Sjöstedt har allt att vinna på att låta sitt parti stanna kvar i den positionen. Det saknas inte andra punkter i regeringsöverenskommelsen som rör upp känslor inom V: förändringarna av arbetsrätten, reformeringen av modellen för hyressättning …
Hot om misstroende mot olika statsråd riskerar att bli en följetong för statsminister Stefan Löfven (S). Men hur svårhanterligt detta än kan bli, så antyder Sifomätningen att det finns andra, väsentligare problem att hantera under mandatperioden.
Någonting skaver i relationen mellan väljarna och regeringen. Löfven hamnar på en föga hedrande sjätteplats i mätningen med uttalat förtroende från 26 procent av de tillfrågade. Det är visserligen oförändrat sedan november, men iögonfallande lågt för en statsminister. Motsvarande andel för hans företrädare på posten, Fredrik Reinfeldt (M), var över 70 procent hos Sifo i slutet av 2010. Och våren 2002 nådde dåvarande statsministern Göran Persson (S) över 60 procent.
Visst verkade Reinfeldt och Persson i andra politiska landskap med andra huvudfrågor och annat debattklimat. Men de hade också, till skillnad från Löfven, ministrar som tydligt stod upp för regeringspolitiken.
Det är förståeligt att företrädare för regeringspartierna S och MP inte alltid brinner av entusiasm att förverkliga punkterna från överenskommelsen med C och L. Men det är trots allt den som ger de rödgröna möjlighet att sitta vid makten. Därför blir det märkligt när ministrar gång efter annan framställer det knappt årsgamla avtalet som något nödvändigt ont – när finansministern beklagar skattesänkningen i sin egen budget, när utbildningsministern säger att förd skolpolitik leder till ökad segregation. Väljare lämnas med frågan varför de ska välkomna sådant som inte ens de högst ansvariga tycker är bra. Det inger naturligtvis inte förtroende, utan skapar snarare grogrund för politikerförakt.
Till skillnad från Jonas Sjöstedt har de rödgröna inget att vinna på att uttala misstro mot förd regeringspolitik.
Gå till toppen