Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: I Malmö ska judar vara trygga.

Så länge judar är rädda i Malmö – i skolor och på gator och torg – har staden inte gjort tillräckligt. Inte heller vi som bor här.

Manifestation till minne av Kristallnatten utanför synagogan i Malmö. (9/11 2019)Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Bra lärare, rätt profil, gott rykte … Det är mycket elever i nian ska tänka på inför gymnasievalet. Fast för unga judar i Malmö är risken för att drabbas av antisemitiskt hat avgörande, berättar Salomea Gosenius i Sydsvenskan (9/11).
Det handlar om allt ifrån kommentarer på sociala medier till fysiskt våld. Alla judar har vetat om det länge, hävdar hon, ”det har varit som en hemlighet, och det har gjort mig frustrerad”. Så hon startade instagramkontot For.b.juden. Där berättar verkliga personer overkliga historier om hur barn och unga trakasseras och misshandlas, kallas judesvin eller tvingas lyssna när ”judefitta” används som allmänt skällsord. I Malmö idag.
Artiklarna om antisemitismen har fått berättigad uppmärksamhet. På Twitter skriver utbildningsminister Anna Ekström (S): ”Judehat kan aldrig accepteras i svensk skola. Vi stärker skolans arbete mot antisemitism och för allas lika värde i Malmö och hela Sverige.” Expressen kallar det på ledarplats ”en skam att antisemitism har blivit vardag i Malmös skolor".
Det har sagts förr och är tyvärr lika sant nu som då. Men judehat accepteras i praktiken då heilande inför en judisk lärare inte polisanmäls eller då lärare inte ens vågar visa att de är judar och vittnar om hur svårt det är att undervisa elever vilkas familjer kommer från länder där antisemitism är mainstream.
Samhällsutvecklingen gör ont, säger läraren Peter Vig i DN (14/9 2019), "när man ser nazister som marscherar i svenska städer, och folksamlingar här i Malmö som skriker död åt judar. Men jag vill inte gömma mig.”
Tvärtom utmanar han resolut elevernas nidbilder, just nu som lärarassistent – judisk resurs – på Borgarskolan. Ett bra initiativ.
Under det senaste decenniet har vittnesmålen om judarnas vardag i Malmö duggat tätt – liksom fördömandena. Ändå lever antisemitismen stark.
I början av 2010-talet handlade det ofta om Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) som länge tycktes mena att det var svenska nazister som stod för antisemitismen, inte muslimska invandrare. Tills han till slut tvingades medge att han underskattat hatet:
”Situationen för judarna i Malmö är långt, långt värre än jag hade förstått", sade han, efter stark kritik från den amerikanske presidentens sändebud Hannah Rosenthal 2012.
Kommunalrådet Anders Rubin (S), som i fem år hade ansvar för skolfrågorna, säger till tidningen (2/1) att det tog tid innan hans kommunledning insåg vidden av antisemitismen. Men polletten ska äntligen ha trillat ner, hos honom och hos S i Malmö:
”Många elever som har en bakgrund i Mellanöstern, och i en del muslimska länder, har föreställningar om judar som över huvud taget inte är förenliga med demokratiska värden.” Det handlar inte om alla muslimer, men ”många undersökningar visar att man blandar friskt mellan kritik mot Israel och judar”.
Så där som när Reepalu 2009 menade att Malmös judar borde ta avstånd från Israels politik i Gaza.
Samtidigt finns antisemitismen också i radikalnationalistiska miljöer. Den är inte bara otäck, den är också farlig. Säkerhetspolisen varnade i somras för ett växande terrorhot efter flera högerextrema terrordåd runt om i världen. Hotet gäller såväl judar som muslimer – och kvinnor. Konspirationen går ut på att den vite mannens överhet är hotad har Konflikt i P1 rapporterat under hösten och nu sammanfattat i ett angeläget specialprogram.
Rubin menar att de ledande politikerna har gjort tillräckligt för att bekämpa antisemitismen i skolorna. Det kan inte stämma. Inte så länge judar är rädda. Politikens makt är begränsad, visst, men det måste göras mer.
Judehatet ärvardag i Malmö. Det är inte ens någon nyhet. Men det är inte bara här som antisemitismen frodas. Det är inte bara här den måste stoppas, utan i hela landet.
Den internationella konferensen om hågkomsten av Förintelsen som regeringen arrangerar i Malmö i oktober är angelägen. Vi får aldrig glömma. Ingen ska kunna låtsas som att det inte hände.
Men minst lika viktigt är att agera i vardagen. Att reagera på varje yttring. Och att förebygga:
Var och en kan i vardagen motverka polarisering, författaren Elisabeth Åsbrink uppmanar alla att bli demokratiarbetare. Klyftor i samhället och oro för framtiden undergräver den mellanmänskliga tillit som demokratin bygger på. Rädda människor slutar att lita på varandra, på politiker, medier, institutioner och myndigheter. Istället blir det ”vi och dom”, misströstan om framtiden och konspirationsteorier.
Populister och extremister lever på rädsla. Utan tillit, ingen demokrati. Elisabeth Åsbrinks motgift är ”enkelt, gratis och helt riskfritt”. Se varandra i ögonen. Småprata. Säg hej.
”I några sekunder delar vi det offentliga rummet, vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle.”'
Naivt? Ibland är det enkla också det effektiva.
Politiker och skolledningar måste tydligt stå upp för de judiska elevernas trygghet, för de judiska lärarna och för alla som tar kampen mot judehatet.
Antisemitismen i skolan är oacceptabel, antisemitismen i Malmö är vidrig. Här ska judar vara trygga. Antisemitismen är en skam för Sverige; det rimmar illa med att vara ett världssamvete så länge detta finns hemmavid.
Gå till toppen