Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Ställ inte Zlatan i skamvrån – utan på centralen!

Där möter skulpturen nästan alla som är hemma i Malmö – tillfälligt eller för livet.

Zlatan Ibrahimovic-skulpturen på Stadiontorget i Malmö – före förstörelsen.Bild: Hussein El-alawi
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Den som kommer till Malmö om tio år, eller tjugo, ska mötas av en världskänd skulptur med utsträckta armar. En nästan tre meter hög, lappad och lagad Zlatan påminner om en tidsanda vid 2020-talets början.
Peter Lindes bronsbjässe, och dess öde efter att den avbildade köpt in sig i Hammarby, visar på de motstridiga förväntningarna på dagens hjältar. Å ena sidan det som skulpturen i sig gestaltar, med konstnärens ord: ”en fri människa i sin högsta vision av sitt vara som tar ett mäktigt steg över jordens rundning och går över alla gränser ut i det okända”. Å andra sidan ett motsatt, aggressivt krav på lojalitet med den plats, eller det lag, man kom ifrån. Skulpturen får oss att tänka på vår tids spänningar mellan rationell kapitalism och lokalpatriotisk romantik, mellan personkult och kollektivism. Och, förstås, på våld och rasism.
Det lär dock dröja innan vi får se den igen, om Moderaterna i Malmö får bestämma. Deras ledare Torbjörn Tegnhammar har föreslagit att Zlatanskulpturen ska ställas i skamvrån – förlåt, magasineras – på obestämd tid.
– Vi behöver invänta den tid när statyn inte längre utgör en splittrande faktor. Vi säger magasinering tills vidare. Zlatan kanske gör ett annat vägval. Då återfår statyn sitt rätta värde, sa han i veckan.
Syftet sägs vara att ”undvika en vandaliseringskultur”. Det låter också som ett straff: Rött kort tills du håller på rätt lag! Ett eko av vissa MFF-supportrars åsikt, och inte långt ifrån det lokala medborgarinitiativet för att flytta skulpturen till Stockholm
Men, förlåt ett “splittrande” påpekande: MFF:s supportrar har, även om de mot förmodan skulle vara eniga, inte tolkningsföreträde vad gäller Zlatanskulpturen. Och den skänktes inte till laget, utan staden. För många handlar den offentliga personen Zlatan och hans Malmö-koppling om andra aspekter än vilket allsvenskt lag han stödjer i dag. Exempelvis om hans kraft som förebild. Eller klassresan och revanschismen, som Rakel Chukri skrev om redan innan Hammarby-bomben släpptes.
Det är en trist syn att syftet med offentlig konst ska vara att ena staden. När Moderaterna likt en borgerlig familjefar vill hyssja ner bråken och plocka undan den förlorade sonens porträtt, är det ett exempel på vår tids fixering vid sammanhållning kontra splittring. Offentlig konst kan lika väl handla om bearbetning, diskussion och reflektion. Den ska få vara mångtydig och väcka konflikt. Det har påpekats i diskussionen om ett antirasistiskt minnesmärke i Malmö, och det tål att sägas igen.
Det är, inte minst apropå just rasism, förstås vidrigt att se hur folk ger sig på en avbild av en levande människa med sågar och bengaler. Men om man gömmer undan eller skickar bort skulpturen ger man ju vandalerna rätt. Det är också lätt att förstå konstnären Peter Lindes besvikelse. Inte minst för hans skull måste skulpturen skyddas bättre.
Samtidigt borde staden se verket för vad det nu blivit. Konstnären Lars Vilks hade en poäng när han i veckan skrev på dessa kultursidor om att Zlatanskulpturen blivit mer intressant av attackerna och debatten. Det är inte bara processkonstnärer som tycker så. Aftonbladets fotbollskrönikör Simon Bank skrev nyligen att ”monumentet är borta, konstverket har precis rest sig och rört sig” eftersom skulpturen nu går att diskutera ur så många perspektiv: ”Den är trasig, den är en installation, den säger något om individkulter, om modern ekonomi, om historieskrivningar, om skillnaden mellan demokratiska processer och skadegörelse, om civil olydnad, om fotbollsklubbar, om globalisering, om lokalpatriotism, om hemma och borta och tusen saker till.”
Om skulpturen inte kan återvända till sin plats utanför stadion är här ett annat förslag: Ställ den på Centralstationen. Där finns redan övervakning, och där möter den nästan alla som är hemma i Malmö – tillfälligt eller för livet.
Artikeln har uppdaterats.
Gå till toppen