Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsarbrev om konflikten med Iran och besvikna i S.

Detta är ett läsarbrev. Åsikterna är skribentens egna.
Konfliktlösning, inte krig.
Sofia Nerbrand försvarar (8/1) mordet på den iranske generalen Qassem Soleimani med att han hade blod på sina händer. Folkrättsprofessorn Inger Österdahl betecknar mordet som ett folkrättsbrott.
Det är USA:s brott mot FN:s JCPOA-avtal med Iran som har lett till den nu akuta krisen. När USA genom en kupp avsatte den demokratiskt valde Mossadeq i Iran var det ingen seger för demokratin. Istället handlade det om USA:s egenintresse och tillgång till olja och inkomsterna från den. Magda Gad skriver initierat i Expressen (4/1) om krisen.
Enligt Nerbrand har EU och USA ekonomiska, kulturella och militära krafter att påverka andra att respektera mänskliga rättigheter. Denna politik har gett förödande resultat i Afghanistan, Libyen och Irak. Man kan inte få människor att tro på demokrati genom lögner, våld eller destabilisering med ekonomiska påtryckningar. Länder som drabbas av EU:s och USA:s vrede får se exportinkomster beskäras och livsmedel, mediciner och sjukhusutrustning beläggas med importförbud. Nya generationer växer upp med usla förutsättningar. Det gagnar inte en demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter.
De som tjänar på detta är vapenindustrin. Bara de fåvitska tror att USA och Nato för sina krig för demokratins och de mänskliga rättigheternas skull. Krigsmånglarna ser bara till sitt egenintresse och är totalt likgiltiga för det mänskliga lidandet de orsakar.
Den framkomliga vägen heter konfliktlösning på fredlig väg, diplomati och dialog. För att detta ska kunna ske måste man lyssna till och visa respekt för den andra sidans argument.
Crister Olsson
Liberala reformer inte (S)varet.
I huvudledaren (2/1) och Heidi Avellans ledare (29/12) uttrycks en oro över den bristande entusiasm som 
såväl partiföreträdare som väljare för de partier som står bakom januariöverenskommelsen ger uttryck för. Det gäller framför allt Socialdemokraterna.
Vad kan det bero på?
"Överenskommelsen är en kompromiss där alla fått ge och ta", konstateras i 
ledaren. Det är en i grunden felaktig beskrivning av en uppgörelse där C och L fått 
igenom en rad liberala reformer i utbyte mot att S fått sitta kvar vid makten. S betalade ett högt pris och fick mycket lite egen politik i gengäld. 
Reformerna innebär en fortsatt och stärkt tilltro till marknadslösningar på viktiga politikområden som skola, bostadspolitik och arbetsmarknad. Problemet är att de i grunden är kontraproduktiva, de löser inte, utan förvärrar, de problem de tros vara ett svar på.
Skolan är det kanske bästa exemplet. Trots att de enda mätbara förändringarna efter 25 år med vinstdrivna friskolor och fritt skolval är ökad segregation och tilltagande betygsinflation är en portalparagraf i överenskommelsen att vinster i välfärden inte får begränsas. När utbildningsminister Anna Ekström
beklagar sig över att hon är bakbunden att göra något på denna punkt så uppmanar Heidi Avellan henne att stå upp för avtalet. Det är alltså inte den faktiska verkligheten - föredömligt beskriven i denna tidnings satsning på att bevaka skolan - som avgör, utan den ideologiska ståndpunkt som försvarar vinster i välfärden.
Under tiden som liberala reformer river hål i välfärden – som tilltagande segregation i skolan, brist på bostäder för unga och ekonomiskt svaga grupper - växer missnöjet med de tilltagande bristerna. Det enda parti som kunnat kapitalisera på detta är i mångas ögon "oprövade" SD.
En annan värld är möjlig, ljöd stridsropet i den rörelse som vid detta sekels början gick genom världen. Den var ett uttryck för ett stort missnöje med politikens oförmåga att lösa grundläggande samhällsproblem. Det förhållningssättet är mångfalt giltigare idag. Gigantiska samhällsutmaningar väntar på sin lösning. Politikens oförmåga att svara mot dessa är större än på länge. 
Överenskommelsen mellan S + MP + C + L passar väl in i den bilden. Därför är entusiasmen hos många S-medlemmar milt sagt måttlig.
Per Almén (S)
Gå till toppen