Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Linda Fagerström: Konstskolor – en dröm bortom Socialstyrelsens rekommendationer

Munka konstskola har samlat rösterna till en bok om vikten av dessa frizoner för unga.

Vem vill bli konstnär? frågar sig en ny bok från Munka konstskolaBild: Niklas Gustavsson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Vill du bli konstnär? Drömmer du om arbetsdagar i ateljén, fylld av färgtuber och terpentindoft – men förstår inte riktigt hur vägen dit ser ut? Då ska du gå på konstskola. Som elev där, i gränslandet mellan gymnasiet, högskolan och arbetslivet lär du dig inte bara allt om konst, utan också hur du blir konstnär. Eller, kanske viktigare: att du kan bli konstnär.
Detta är nämligen yrket din syo-konsulent garanterat aldrig tipsat dig om. Konstnär är liksom inte något du väljer bara för att betygen inte räckte till juristprogrammet eller läkarlinjen.
Att konstnärsbanan finns, och inte bara är möjlig, rimlig och kanske rentav alldeles underbar pratas det sällan om. Kanske eftersom det är ett yrkesval som går på tvärs med samhällets förväntan om vad vi mest av allt i livet bör önska oss: regelbunden inkomst, fast anställning och god pension?
Konstskolorna har fungerat som frizoner för drömmar och ideal bortom de av Socialstyrelsen rekommenderade. På dessa förberedande ett- eller tvååriga utbildningar prövar du dina vingar för att sedan nå konsthögskolorna i Malmö, Göteborg, Stockholm eller Umeå. Säg vilken konstnär som helst, och det är en före detta konstskoleelev: Peter Dahl, Anna Odell eller Gittan Jönsson. Och förstås Ingela Ihrman, som representerade Sverige vid Venedigbiennalen i år.
Bild från sommarkurs på Munka folkhögskola 2017.Bild: Niklas Gustavsson
Den nyutgivna boken ”Att gå på konstskola” vittnar om utbildningarnas särställning. Den är fylld av berättelser som lärarna på Munka konstskola i Munka Ljungby samlat in, för att kartlägga konstskolornas betydelse. Jag bestämmer mig för att sätta klisterlappar på varje sida jag vill citera, men får ge upp snart eftersom lapparna tar slut. Alla sidor är markerade.
”För en frustrerad gymnasist från Helsingborgs flickläroverk med en familj som inte hade några kopplingar in i kulturvärlden var det verkligen befriande att få möta likasinnade personer, elever med drömmar och visioner liknande mina egna, och lärare med livserfarenhet och stor kunskap” berättar någon.
”Jag blev välkomnad till en värld jag inte visste fanns” säger en annan.
En tredje röst, som är lite mer högtidlig, säger ”Dessa var livsavgörande år, för mig som enskild människa och för mina möjligheter att vilja och kunna bidra i en demokratisk samhällsutveckling.”
Ja, boken är en hyllning till konstskolorna. Samtidigt är den en larmrapport. Allt färre sökanden i kombination med minskade anslag från stat, region och kommuner har det senaste året pressat utbildningarna hårt.
Antalet drömmar om att bli konstnär måste rimligtvis vara konstant. Varför vågar då färre söka till konstskolorna? Har lojaliteten stärkts till den där heliga treenigheten ”regelbunden inkomst, fast anställning och god pension”? Det gör mig i så fall ledsen. Trenden blir ännu mer obegriplig i ljuset av bokens vittnesmål. Som en röst säger: ”Den som inte får chansen att upptäcka konsten, blir inte konstnär.”
Gå till toppen