Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hedwig and the angry inch: Glamrock som karikatyr

Håkan Engström upplevde en rockmusikal som tappat fingertoppskänslan.

Lindy Larsson i rollen som Hedwig.Bild: Mats Bäcker

Hedwig and the angry inch

ROCKMUSIKAL. Av John Cameron Mitchell (text) och Stephen Trask (musik). Översättning: Åsa Lindholm. Regi: Dritëro Kasapi. Scenografi och kostym: Annika Bromberg. Ljus: Robert Claesson. Dramaturgi: Felicia Ohly. Kapellmästare: Peter Tikkanen. I rollerna: Lindy Larsson, Mari Götesdotter. Hipp, Malmö. 16/1.

Ska du bara uppleva en enda existentiell queer- och glamrockmusikal, se till att det blir ”Hedwig and the angry inch”. Den tog form under ett längre gästspel på en gayklubb i New York i mitten av 90-talet, sattes upp på teaterscenen några år senare och nådde Broadway 2014. Sensationellt nog har den hela vägen så långt behållit sin svårbestämda aura av dekadens och rock'n'roll. Med en magnifik Ola Salo i huvudrollen sattes den upp på Göta Lejon 2016, innan den åkte ut på turné över landet.
Musikalen berättar historien om Hansel, en sexuellt utlevande och ambivalent yngling som växer upp på fel sida om muren i det delade Östberlin, där han får sin världsbild och drömvärld formad av amerikansk rockradio. Hans biljett till den fria världen är en könskorrigering som tillåter honom att gifta sig med en amerikansk soldat. Rätt snart krossas drömmen, och när Berlinmuren faller följer Hansel — nu känd som Hedwig — förloppet via piratkopplad kabel-tv i en trailerpark i Kansas.
Det är en djupt tragisk berättelse, kantad av misär och helt och hållet genomsyrad av det trauma som kommer ur den misslyckade könskorrigeringen. Hedwig har ingen penis och ingen vagina, bara ”an angry inch” eller, som i den nya översättningen, ”ett ärr som ett lodrätt flin”.
I salongen upplever vi en kombination av teaterföreställning och rockshow, en svår blandgenre som ställer höga krav på bandet och inte minst på sångaren som ska gestalta Hedwigs livsöde men samtidigt göra de här låtarna rättvisa. Det går inget vidare. Lindy Larsson har en skådespelares tillgjorda diktion och konstruerade icke-dialekt och absolut noll trovärdighet som rocker. Lindy Larsson sjunger om rock'n'roll, men det är bara en akt.
Det är inte bara rocken som saknas i denna uppsättning. Det är smutsen. Glamouren. Dekadensen. Och faktiskt storyn.
Detta är en föreställning med scenanvisningar, men ingen trovärdig gestaltning. Varje händelse i manus bockas av, i tur och ordning, ungefär som kyrkornas korsvägsstationer, men berättelsen lever inte och det är svårt att begripa sig på Hedwigs eller någon annans bevekelsegrunder. Jag noterar att Hansel gärna ville lämna Östberlin. Jag snappar upp att han gick till kirurgen. Jag förstår att tillvaron i trailerparken måste ha varit miserabel. Men upplevelsen av blod, smuts, stank, längtan, åtrå, ångest och mental avtrubbning är aldrig mer levande än en text i ett programblad. Jag blir aldrig delaktig i Hedwigs öde, identifierar mig inte med henne. Hon är för platt.
Är det orättvist att jämföra med 2016 års uppsättning, med Conny Bloom som sologitarrist och en på varje vis fingertoppskänslig Ola Salo i huvudrollen? Kanske. Men världen är inte rättvis, det om något har vi lärt oss.
Hedwig and the angry inch på turné: 16/1-29/2: Hipp i Malmö 7/3: Kulturhuset Anders, Höör 11/3: Sibbhults Folkets hus 13/3: Teaterhallen, Tomelilla 14/3: Humlescenen, Bromölla 19/3: Staffanstorps Kulturhus 25/3: Teater Grand, Simrishamn 27/3: Jarl Kullescenen, Ängelholm 28/3: Flora Biografteater, Sjöbo 1/4: Kulturhuset Flamman, Svedala 3-4/4: Landskrona Teater 7-8/4: Stadsteatern Lund 16/4: Teatersalen, Förslövs skola 18/4: Ystads teater 21/4: Kristianstad Teater 22/4: Storan, Helsingborg 23/4: Borgen, Osby 25/4: Kävlinge Kulturscen 28/4: Kulturhuset, Röda salongen, Hässleholm 3/5: Kulturhuset Björnen, Åstorp.
Gå till toppen