Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: I sportens värld härjar moralpoliserna fritt

Sportsynd.Bild: Peter Frennesson+Peter Frennesson Peter Frennesson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Hur förvandlar man en vidsynt liberal till en sur prussiluska? Det är lätt: Sätt på sportnyheterna.
Den senaste veckan har de svenska handbollsspelarna ”avslöjats” med att ha druckit alkohol under EM. Med stort allvar rapporterade Sportbladet att spelarna, enligt källor, förvisso inte ”uppträdde onyktert” men att de “beställde drinkar och vin i baren helt öppet inför de andra gästerna”. Skam! Skam!
“Stopp, min kropp”, borde spelarna ha kunnat svara på frågorna. Men i elitsportens parallellsamhälle vaktar kvällspressens källor uppenbarligen likt moralpoliser på vartenda glas.
I höstas lämnade Simon Vasquez, padelspelaren från Båstad, landslaget efter att ha petats och hängts ut av sitt eget förbund – också detta för att han druckit öl.
Drinkpaniken har såklart med pengar att göra. Men sporten verkar också vara en arena för en sorts moral som de flesta annars skulle ta avstånd från.
Samma lustiga fenomen märks i stormen kring Zlatan, skulpturen och investeringen i Hammarby. I veckan hölls en vild och rätt underhållande debatt på Skissernas museum i Lund. Där hade MFF Supports vice ordförande Kaveh Hosseinpour svårt att komma på en enda plats inom Malmös gränser där han tror att Zlatan-skulpturen skulle kunna stå säkert. I Lund? Tveksamt.
HD:s Rakel Chukri påpekade att förståelsen från omgivningen nog vore mindre om feminister vält Zlatan-statyn – då replikerade Fredrik Ekelund/Marisol, författare, kulturskribent och MFF-supporter: Men om det var en staty av Jean-Claude Arnault?
Känslorna inför Zlatans klubbyte är alltså på nivå med känslorna inför en dömd våldtäktsman.
Jag kommer att tänka på socialpsykologen Jonathan Haidts flitigt citerade idé om att de konservativa moraliska känslorna, som lojalitet, auktoritet och helighet, kan vara att svåra att förstå för liberalt sinnade. Uppenbarligen är det inte så svårt. Ställ folk på en läktare, och plötsligt slår TAN-mätaren i taket.
Hur kan man betrakta denna frizon för starka kollektiva känslor, där det även är högre i tak för aggression och hat?
Kanske som en sorts renande teater? Ett utlopp för känslor som annars inte har någon plats i ett förnuftsstyrt tolerant samhälle? Det är ett av förslagen i Isobel Hadley-Kamptz bok ”Om sport och våld” (2017). Hadley-Kamptz är själv liberal – och hängiven fotbollssupporter med stor förståelse för sportens mörkare känslor. Hon vänder sig bland annat till Aristoteles teori om dramats katharsis-effekt: tragedin får oss att leva oss in i huvudpersonernas öden, vi känner medlidande med människorna och fruktan inför gudarna och vi går därifrån renade. Å andra sidan, invänder Hadley-Kamptz mot sig själv, såg ju Brecht på teatern på motsatt vis – den skulle egga och förmå människor till revolutionära handlingar.
“Så vart leder fotbollens symboliska våld”, frågar hon sig, “till aristotelisk rening eller brechtsk uppvigling?”
Det krångliga uppstår väl när känslorna spiller utanför själva sportsammanhangen. På individnivå i form av extrem social kontroll av stjärnorna, vilket Arvid Jurjaks redan skrivit om i samband med handbollsnyheten. På samhällsnivå, i de värsta fallen, i form av ”cigani dö”-klotter och vandalism.
Gå till toppen