Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Emot, emot, till varje pris.

Regeringsbygget är inte perfekt, men vad är alternativet? Moderaternas fokus på att spräcka januariavtalet gör inte Sverige bättre.

Oväntat radarpar: Ulla Andersson (V) och Elisabeth Svantesson (M).Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Bastun förstås. Traditionellt är det ju där viktiga saker avgörs, ”så när vi nu har fem kvinnor i ledningen kan vi gå in i bastun och fatta besluten där”, säger Finlands statsminister Sanna Marin (S) i magasinet Time. I övrigt menar hon att det inte är så märkligt längre med en finsk regering där flertalet av ministrarna är kvinnor – och utöver statsministern också ledarna för alla de fyra koalitionspartierna: Centerpartiet, Vänsterförbundet, De gröna och liberala Svenska folkpartiet.
Det här uppmärksammas ändå världen över. Mindre då att fem partier samsas i regeringen. Men både det första och det andra kan vara värt att fundera över i Sverige.
Där politiken åter hotar att gå i baklås.
Att oppositionspartierna går samman om en tilläggsbudget – kort efter regeringens löfte om mer pengar till välfärden – sticker ut. Fyra partier som traditionellt har helt olika syn på hur stor välfärden ska vara och hur den ska finansieras. Fiendens fiende blir en vän: M + KD + V + SD = sant.
Hoten om att fälla regeringen och verka för extraval framstår likafullt som slag i luften. Hur ser alternativet ut? V och M plötsligt såta vänner? Alla fyra i – ohelig – allians? Samarbetspartier måste väl ändå vilja något ihop, vara för något. Inte bara emot, tillsammans.
Riksdagsmatematiken är ju som den är. Minns förra höstens långa rad av talmansfikor. Det var helt enkelt svårt att få till en regering. Alla modeller för minoritetsregerande har haft det motigt sedan SD spräckte tvåblockspolitiken. Det politiska landskapet är förändrat – och nya landskap kräver nyorientering.
En alliansregering med egen majoritet hade varit att föredra efter valet 2018, visst. Men den fick inte väljarnas stöd. Att Ulf Kristersson (M) ändå ville regera, med alla allianspartier eller få, var inte märkligt. Det var däremot hans påstående att den regeringen inte skulle bli beroende av SD. Nu finns facit. Det bidde inte bara en fika med Jimmie Åkesson (SD). Det bidde samarbete.
Vem hade trott det?
Jo, åtminstone C och L anade detta. Att M skulle stöda vänsterpolitik var mer otippat; partiet som under Fredrik Reinfeldts tid i varje stund försökte tvinga V på S. Nu får V först stöd för sina försök att stoppa "kaosprivatiseringen" av Arbetsförmedlingen, sedan ilar M till stöd för 7,5 extra miljarder till välfärden. Samma parti som veckan innan överraskade redan med att kräva hälften. Frågan är om också strukturreformerna på bostads- och arbetsmarknad kommer att stöta på moderat patrull.
När den vuxne nu har lämnat rummet.
Sanna Marins regering är bred och svårbegriplig med svenska glasögon. Precis som finska regeringar brukar vara: vänster och höger, huller om buller. Fem partier har enats om ett program för mandatperioden och styr utifrån det. I Österrike regerar Sebastian Kurz konservativa ÖVP ihop med de gröna. I Danmark tar Mette Frederiksens socialdemokratiska minoritetsregering stöd från tre partier till vänster. Alla tre regeringar lyckas navigera förbi populister och nationalister. Det måste de som vill ha liberal politik göra.
Sveriges modell blev 73 punkter som partierna är överens om. Samarbetet sträcker sig just så långt, men inom dessa gränser är partierna överens. Inget starkt bygge, sant, för en regering måste få igenom sin politik i riksdagen och när V och andra flanken lierar sig har den en majoritet emot sig.
Januariavtalet gav inte det bästa regeringsunderlaget. Men där och då det enda rimliga – och ur liberal synvinkel inte så tokigt. Det är priset som S får betala för makten.
Att C och L väljer att försöka få liberal politik framom att vara ”lojala” med en allians som skulle behöva stöd hos uttalat antiliberala SD borde inte vara så svårt att förstå. Surkommentarer om att det var L och C som spräckte alliansen kan lämnas därhän – utan att ens nämna Sara Skyttedals (KD) ”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig."
Det var väljarna som inte gav alliansen tillräckligt starkt stöd.
Naggar regeringssamarbetet nu väljarförtroendet i kanten? Förmodligen. Men dels var redan stödet till SD i valet en kritik mot "etablissemanget" och januariavtalet är en följd av detta misstroende, inte dess orsak. Dels är det upp till partierna att bygga upp förtroendet, visa varför mittensamarbetet behövs och verka för att det ska bli bra. Där lämnas en del övrigt att önska. Ska det bära fram till nästa val behövs lite entusiasm och tillit. Trycket från oppositionen kommer knappast att minska och det vore bra om S-ministrar inte öppet ifrågasatte de liberala punkterna.
Priset för makten, som sagt.
I veckan deltog jag i Stockholms Handelskammares debatt med anledning av januariavtalets ettårsdag, en födelsedagsfest som liknade gravöl (SVT Forum 21/1). Emerituspolitikerna – tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg, V- och Fi-ledaren Gudrun Schyman, försvarsminister Mikael Odenberg (M) och statssekreterare Stefan Stern (S) – trodde inte på den väg Sverige valt. Den enda som genuint tycktes välkomna liberala reformer var talande nog Stern. Numera finansman.
Ingen behöver älska ett avtal, men det måste gå att samverka på nya sätt. Bestämma sig för vad som är viktigast för respektive partier och utifrån det skapa regeringsbas och program. Ge och ta. Som i andra länder. Resultatet får väljarna bedöma.
Gå till toppen