Ska skolan finnas för eleven eller eleverna för skolan? Det är vad friskoledebatten i grunden handlar om. För den som har tjock plånbok har skolvalet alltid varit fritt. En flytt till rätt adress vid den fina skolan, eller kanske en donation och de rätta kontakterna, och saken var klar.

För att också andra ska kunna välja – förortens förfördelade, strävsam medelklass, den som vill hjälpa sina barn till en bättre framtid – behövdes en valfrihetsreform. Och friskolor, så att det fanns något att välja på. Det här infördes 1992.

Blev det bra? Det finns mycket att invända mot. Forskningen visar att det fria skolvalet och fler friskolor är viktiga förklaringar till skolsegregation, det är framför allt resursstarka föräldrar med god ekonomi och hög utbildning som väljer. Lägg till misstanke om betygsinflation och övervinster. Det är klart att det inte är bra.

Att kasta ut barnet med badvattnet är likafullt tokigt.

Fixa felen. Se över bristerna, punkt för punkt. För det där att likvärdighet är att alla barn går i närmaste skola och där möts barn med olika bakgrund och lär sig svenska och klarar sig fint, det låter bra. Men mest i teorin. Det är uppenbart att redan boendesegregationen gör det hela svårt.

Möjligheten att välja var rätt tänkt. Möjligheten att starta skolor med pedagogiska alternativ i tätorten och föräldrakooperativ i glesbygden, som Nalin Pekgul (S) formulerar det i Fokus (16/1). Istället blev det enligt henne ”en snabbt expanderande privat skolsektor med vinstmaximerande utbildningskoncerner, sekteristiska skolor med en dold agenda, samt rena skojare i en skön blandning".

Tyvärr har hon rätt. Så blev det – också. Skolor som stänger mitt i terminen, skolor med religiös undervisning. Vetenskapsskolan, vars huvudman är en av sex radikala islamister som enligt Säpo utgör en säkerhetsrisk för Sverige. Men det blev också bra skolor dit barn köar för lugn och läsro.

Per Molander, som leder den pågående Jämlikhetskommissionen, konstaterade i Ekots lördagsintervju (4/1) det som också många andra konstaterat: skolan lyckas inte jämna ut skillnader. En resursfråga, sade han, det är en fråga om investering i Sveriges stora kapital. Humankapitalet.

”Utbildningssystemet är vårt huvudinstrument att investera i detta kapital.”

Utbildning ska överbrygga gapet mellan barn med olika bakgrund. Så långt råder stor enighet. Men så kommer det svåra hur, och där verkar diskussionen ha fastnat: friskolor och det fria skolvalet blir syndabocken. Inte det självklara. Inte att alla skolor inte håller måttet, att alla skolor inte är tillräckligt bra.

Det var de inte heller för trettio år sedan, noterar Ulla Hamilton i Expressen (30/1) efter att ha läst artikelserien "Den orättvisa svenska skolan" från 1990. Om betygsinflation, stök och skolans misslyckande med det kompensatoriska uppdraget. Och det innan friskolorna ens fanns.

Starka krafter vill stoppa det fria skolvalet. Somliga ser lärare och elever som redskap i kampen mot segregation. Så där som när snälla flickor förväntats ställa upp som kuddflickor till bråkiga pojkar. Social ingenjörskonst.

Miljöpartiets Anna Hirvonen Falk och Per Bolund skrev i Expressen (17/1) att närhetsprincipen måste bort – föregripande den utredning som regeringen tillsatt för att "främja en allsidig social sammansättning av elever” (dir 2018:71) med tid på sig till slutet av mars:

"Samhället måste kunna ta fler hänsyn än exakt på metern vilket barn som bor närmast en skola."

Exakt på metern? Nej, det handlar om att kunna ta sig till skolan på egen hand, att slippa långa resor, att få vänner i närområdet. Skolsegregationen är ett problem, men också en konsekvens av boendesegregationen. Som skolan inte kan ändra. De två gröna politikerna tycker också att duktiga lärare ska jobba "där de bäst behövs". Visst, men ska duktiga lärare inte få välja? Ska de tvingas till de tuffaste platserna?

Fast rätt har de i att skolor ska drivas av företag vars mål är en riktigt bra skola för alla. Inte största möjliga vinst.

Utan friskolor finns i realiteten inget skolval. Ingen möjlighet att välja bort en skola eller söka sig till en särskild pedagogisk inriktning. Friskolor är dessutom inkubatorer, här kan pedagogiken utvecklas och idéer prövas i mindre skala. Och det finns fler skäl: den första friskolan startades i Drevdagen i Älvdalen, efter att kommunen lagt ner den lilla byskolan.

Men självfallet måste friskolorna vara bra. Minst lika bra som de kommunala.

Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa väckte uppmärksamhet då han i Svenska Dagbladet (10/1) gick till storms mot sitt parti och två stora skolkoncerner:

"Moderaterna och borgerligheten har suttit i knät på friskoleföretagen. Och värnat deras aktieägare snarare än elever, föräldrar och skattebetalare."

Bistert, men han har rätt i att uppenbara brister måste hanteras. Av beslutsfattare, myndigheter – och friskolorna själva. Dåliga friskolor ska bort. Bra ska kunna växa så att de kan erbjuda fler en plats – och då inte bara i kön.