Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Sluta svika flickorna – det är dags att kommunerna kräver jämställda föreningar.”

Jag har på nära håll sett vad det kan innebära när pojkar redan som sjuåringar får mer resurser än flickor och flickorna därmed känner sig mindre värda, skriver Maria Rooth, hockeyprofil och föreläsare.

Maria Rooth när Sveriges damkronor slog Tyskland i ishockey 2009.Bild: Mats Roslund
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Både kommunerna och staten bidrar med stora summor för att stötta och stärka landets idrottsföreningar. Det gör att många kan idrotta och hålla sig friska genom livet. Men fortfarande går fler kronor till pojkar än flickor.
Alla kommuner borde kräva jämställdhet för att föreningar ska få bidrag eller sponsorpengar.
Flickor har det sämre förspänt inom idrotten. Många tjejer lämnar i tonåren föreningsidrotten för privata och egenbekostade alternativ så som gym, för att de känner sig lägre prioriterade i föreningarna än pojkar. Många slutar idrotta på grund av dåliga träningstider och för att de saknar förebilder, utbildade tränare eller möjlighet att försörja sig som idrottare i framtiden.
Enligt Centrum för idrottsforskning går 39 procent av det offentliga stödet till tjejer, och andelen minskar ju äldre de blir.
Östersunds kommun förändrade nyligen sin sponsringspolicy när det gäller idrottsföreningar. De nya riktlinjerna utgår från vilka ambitioner och strategiska planer föreningarna har för jämlikhet och jämställdhet, och hur seriöst de bedriver arbetet. Kommunen kräver med andra ord att föreningar jobbar med jämställdhet och jämlikhet för att få bidrag. Så borde landets samtliga kommuner agera. Allt annat är ett svek mot flickorna.
Att fler kronor av skattebetalarnas pengar går till pojkar än till flickor kan ha flera orsaker. Oavsett om det handlar om att de politiker som styr är omedvetna om förlegade strukturer, nonchalans eller något helt annat borde det vara en självklarhet för politikerna att ha koll på hur bidragen fördelas i förhållande till kön.
Ett av FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling gäller jämställdhet. Rubriken för delmål 5C är ”Skapa lagar och handlingsplaner för jämställdhet”. Och under det står: ”Anta och stärka välgrundad politik och genomförbar lagstiftning för att främja jämställdhet och öka alla kvinnors och flickors egenmakt på alla nivåer.”
Visst har många kommuner jämställdhet och jämlikhet som viktiga värderingar, mer sällan kopplas det ihop med vilka krav som finns för att få bidrag.
Pengar är makt — och i detta fall har kommunerna makt att fördela pengar rättvist mellan pojkar och flickor.
Politiker på såväl nationell som lokal nivå har stora möjligheter att förändra den rådande situationen. Gamla strukturer måste rivas upp och tjejerna få samma stöd som killarna.
Att gå i bräschen för en jämställd idrott är för mig en självklarhet. Jag har på nära håll sett vad det kan innebära när pojkar redan som sjuåringar får mer resurser än flickor och flickorna därmed känner sig mindre värda.
Att verka för en jämställd idrott borde också vara självklart för dem som beslutar om hur skattepengar ska fördelas. Samma sak gäller förstås för företag, men för dem är det svårare att lagstadga. Hoppingivande är att jämställdhet ofta är lönande och att moderna företag vill vara goda samhällsaktörer och därför på eget initiativ strävar efter jämställdhet.
Jag slutade min aktiva idrottskarriär 2010, efter 25 år i ishockeyns tjänst. Utan passion hade jag blivit kortvarig. Det var ett ständigt gnetande och stretande för att ta plats i den mansdominerade sporten, för att få samma förutsättningar som pojkarna. Nyligen nåddes jag av Unionens och spelarfacket Sicos kartläggning om villkoren inom svensk hockey, där det fastslås att en manlig hockeyspelare på elitnivå tjänar i genomsnitt mer än ett helt damhockeylag. Utvecklingen för en hållbar framtid inom mitt fält, idrotten, behöver intensifieras och det är här statliga pengar kan minska de tidiga klyftorna.
Den 1 januari 2020 blev FN:s barnkonvention lag i Sverige. Lagen ska garantera alla barns mänskliga rättigheter. Att idrottande flickor får 50 procent av kakan är just det: en mänsklig rättighet. Den förändring som behövs börjar med varje krona som läggs på barnen. Sluta svika flickorna – det är dags att kommunerna kräver jämställda föreningar.
Maria Rooth gjorde fyra OS som aktiv ishockeyspelare. Numera föreläser hon om vikten av självledarskap, jämställdhet och inkludering.
Gå till toppen